Upplyst politruk

Upplyst politruk


Politruker är i någon bemärkelse nästan alla. Jag med. Den upplyste politruken, som förvisso är en löneslav, (fria människor är så ovanliga att jag knappt träffat någon fri  människa i arbetsför ålder), har genomskådat organisationens retorik och följer sitt personliga samvete i hemlighet, i den mån det är möjligt, likt Oscar Schindler, den nazistiske partimedlemmen som efter någon form av omvändelse använde sin insiderposition och spelade med skenbart lojal för att göra så gott han kunde. Och han kunde göra en del, var modig och tog risker. Utan sitt sociala alibi som pålitlig nazist hade han inte kunnat göra så mycket. Det finns en del upplysta politruker på försäkringskassan, arbetsförmedlingen och lite överallt, personer som på grund av gynnsamma sitauationsfaktorer och en förmåga att känna och tänka självständigt förmår vara något mer än bara kuggar i maskineriet.


Handlingsutrymmet begränsas av systemet vi ingår i. I vissa fall finns knappt något utrymme alls. I andra fall lämnar situationsfaktorerna oss utrymme att agera självständigt om vi inte dött själsligt under socialiseringsprocessen. Den upplyste politruken håller sig levande inombords men visar det inte för de auktoritetstroende när det medför onödiga risker och har genom bittra erfarenheter gett upp hoppet om att systemets representanter ska lyssna och skiljer sig på så vis från whistlelblowers vilka tror att deras berättigade kritik ska tas på allvar och erkännas. Den som hoppar av och inte tjänar systemet slipper vara politruk, upplyst eller ej,  och kan vara friare om en försörjningskälla existerar. Möjligheterna att i smyg göra bra saker inifrån systemet försvinner. Men ibland är möjligheterna så små och lidandet så stort att det av självbevarelsedrift för den som kan gäller att hoppa av.



En klok kvinna frågade mig en eftermiddag i en park om jag ville se svanarna eller deras avföring? Om man ska ägna sin tid åt det som gör gott eller åt att kritisera det som gör ont, fokusera det vackra i livet eller det fula? För mig återstår att i den mån jag kan, ägna mig åt det som gör gott, naturen, meningsfulla, gärna lediga dagar, och framförallt, de människor jag tycker om.


Att uttrycka kritik har tröttat mig. Resultatet var att försvarsmekanismerna förstärktes hos de tänkta mottagarna.


Arbetslivet har visat sig vara sådant att också jag tvingas vara tyst. Skrivandet är en terapi som hjälpte mig att klargöra mina tankar och känslor.


Meritokratin är omvänd, det är människors sämsta egenskaper som belönas mest.

Se på världens ledare, de utgör kvalificerade bevis.

Den som inte behärskar nyspråket som krävs för att presentera försämringar som förbättringar kan inte komma ifråga för högre befattningar.


Roland Paulsens bok ”Vi bara Lyder” har underrubriken - En bok om arbetsförmedlingen, men underrubriken kunde lika väl varit, - En bok om Sverige. En kvinna liknade landet vid en ”söt” diktatur och påpekade att svenskarna i allmänhet är mer likriktade än vad människorna var i den kommunistdiktatur hon själv växte upp i. Hon är tjänsteman i en politiskt styrd organisation och hennes erfarenhet är att det är samma typ av tjänstemän och chefer som belönas och klättrar högst här som en gång i hennes barndoms diktatur. Skillnaden, påstod hon, är att där visste befolkningen att makten var korrupt men de flesta svenskar  intalar sig att så inte är fallet i Sverige.


Upplyst politruk behandlar frågan om fastställd moral kontra personligt samvete frågar jag vid tillfälle dem jag möter hur de personligen tycker Sverige har utvecklats under deras liv..

”Åt helvete”svarar en gubbe i 80 års-åldern,”utför”, säger en medelålders kvinna. En sjuksköterskestudent, omkring 25 år, säger att skillnaden mellan vad som lärs ut på utbildningen och verkligheten på sjukhuset får studenten att tro att landet ”faller ihop”.

En välutbildad 60-årig kvinna berättar att hon själv sedan 1990-talet då hon var socialsekreterare haft en känsla av att Malmö och hela landet rasar, och menar att det inte är självklart att man  vill sätta barn till världen som läget är. Hon talar om att flytta till Danmark. Hennes välutbildade vuxna barn, en läkare och en civilingenjör, har redan flyttat.


En före detta karriärist som då hon blev sjuk upptäckte att jobbskatteavdragen finansierats genom nedmontering av socialförsäkringssystemet säger att ”våra barn kommer att få det tufft.”


Dessa uttalanden kommer från privatpersoner som uttalar sig spontant på tu man hand, inte från tjänstemän som rabblar den officiella policy de har betalt att förespråka.


I traditionell media har i årtionden den av makthavare, ekonomer och politiker fastställda propagandistiska bilden av att Sverige blir bättre och bättre år för år dominerat.. Beviset som anges är att ekonomin sägs ha förbättras för dem som lönearbetar och att invånarna i genomsnitt därmed aldrig har haft det bättre. De som tvivlat på denna bild har avfärdats som bittra dåliga människor, men år 2016 tillåter sig människor att tvivla öppet, något som knappast varit möjligt i Sverige de sista 30 åren. Förändringens vindar börjar anas, frågan är vilken riktning de tar? Många har en olycklig dragning till starka ledare, inte minst politiker och media. En av dem som ändrat inställning 2016 är Carl Rudbeck som i en artikel om globaliseringens förlorare gör en omvändelse och skriver; ”Globaliseringen åt alla lycka bär. Så lät de liberala litaniorna för bara något årtionde sedan. Varje dag tycktes det komma en bok från trycket som i lyriska ordalag beskrev den sköna nya värld som höll på att bli till. Jag stämde själv in i mässandet.”


Ja Carl, men det var inte bara för några årtionden sedan litaniorna lät så. Tills just år 2016 var globaliseringsoptimismen norm i Sverige. Detta mässande pågick som en religiös väckelse i årtionden. Ekonomer, politiker och journalister tjatade dag ut och dag in. Hjärntvättade, frälsta,  i agenttillstånd rabblade de sina ramsor. Fler lär nu omvända sig öppet som tecken i tiden, men de flesta lär göra kursändringarna i det tysta, från tron på den nya sköna globala världens frälsning till något annat. Att 1,5 miljoner i Sverige lever i riskzonen för fattigdom och att skyddsnätet inte fungerar är inget nytt. Det förvånansvärda är att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll bekräftar i Tv4 att det är så Sverige ser ut 2016.


På global nivå har medellivslängden för jordbon ökat till närmre 70 år, läskunnigheten ökat och svälten minskat. Dessa glädjande förbättringar har främst och nästan enbart skett i Indien, Afrika och Kina vilket gett stor effekt eftersom det rör sig om 4 miljarder människor.


Utvecklingen i Europa och USA är mindre glädjande.












Meritokratin är omvänd: de sämsta mänskliga egenskaperna belönas mest.


Girighet, självcensur, dominansbehov, empatilöshet och hyckleri är de verkliga meriterna för en karriärist.


Att det på gruppnivå är så i Sverige är för mig nu uppenbart och det är inte brutalitet och fanatism, som i Nazityskland och Stalins Sovjet, som är utmärkande, utan förljugenhet, nyspråk och funktionell dumhet.


Stjäl politikerna miljarder varje år från de sjuka, gamla och arbetslösa?

Utarmningen av socialförsäkringssystemet har pågått metodiskt sedan 1990-talet. Sverige är idag ett före detta välfärdssamhälle med miljoner rädda medborgare utan framtidstro som skrämmande ofta måste förudmjuka sig för att få sjukersättning, a-kassa och fattigpensioner.


Grupptryck och auktoritetstro har en avgörande makt i det sociala samspelet och är förutsättningar för människans samarbetsförmåga. Under gynnsamma omständigheter är det mycket lätt för människor att vara hyggliga. Men under stress från destruktiva legitima auktoriteter och den grupp man ingår i får vänlighet allt mindre inflytande. Försäkringskassans personal belönas för att göra avslag, för att inte betala ut pengar till de sjuka.


Makthavarna, dina överordnade, avgör vem som får rätt, vem som befordras och vem som avskedas, vilka åsikter och handlingar som är gångbara och vilka som inte är det.

Det handlar mer om att ”få rätt" i det system man lever än att ”ha rätt" i objektiv mening.

Empati och kunnighet kan vara ett stort handikapp som gör dig icke anställningsbar inom näringslivet, politiken och som anställd i olika myndigheter. Makten är sällan god,  den är mäktig och ofta fullständigt odemokratisk. Den skapar lydnad. Är du inte lydig har knappast en chans att få vara med vid maktens grytor.


Anne-Marie Pålsson har upplevt hur odemokratiskt och toppstyrt arbetet som rikssdagsledamot är. Riksdagsledamöterna lyder och mobbar en utpekad kollega på order av partiledare Fredrik Reinfeldt tills den olydige ger sig och lyder.

Slicka uppåt, sparka neråt gäller. Dekomkrati är som en kuliss. Ledamöterna har en obefintlig möjlighet att påverka.


Lars Dencik berättar i sin intervju hur han i ett experiment på Lunds Universitet kunde få alla deltagande ungdomar att på en timme vara beredda att döda sin kompis genom att arrangera omständigheterna därtill i ett lydnadsexperiment. Är vi soldater går vi liksom ungdomarna i experimentet in i ett agenttillstånd som innebär att vårt personliga ansvar,  samvetet, deponeras hos den socialt legitima auktoritet vi lyder. Våra handlingar utgår då inte längre från våra egna personliga värderingar utan från auktoritetens befallningar. Tankar på meningen med vad vi gör läggs åt sidan, det primära blir att göra ett gott intryck på den överordnade, att hålla sig väl med makten. Socialpsykologiska experiment beskriver detta ingående.  Vad som däremot sällan beskrivs är hur de flesta av oss till vardags, i rollen som tjänstemän, karriärister eller vanliga anställda, går in i ett nära besläktat tillstånd av funktionell dumhet för att vi ska stå ut med meningslösa jobb som vi måste utföra för att få en försörjning. Vi förväntas låtsas lydnaden sker frivilligt när den uppenbart underordnas krafter utanför oss själva. Samhällets bud presenteras och legitimeras som Guds vilja, högsta moral eller sunt förnuft när det i själva verket är makt som gäller. 


Den som följer sitt personliga samvete framstår därmed som en missanpassad rättshaverist eller orealistisk drömmare när det kommer till en öppen konflikt mellan individ och samhälle. Och vanligtvis ger en ensam individ upp, tvivlar på sina egna sinnens vittnesbörd, och anpassar sig för att överleva i den ordning som råder.


Under 1900-talet, på grund av makthungriga ledare och modern teknik, effektiv byråkrati och oreflekterad idealism i samspel med  reaktioner i reptilhjärnan hamnade hundratals miljoner människor i situationer som var fruktansvärt bittra. Situationer de inte kunde förutse, speciellt inte när de i vanmäktig optimism hyste obefogad tillit till sina ledare. Vår kultur ogillar bitterhet. Att säga att allt är bra när det inte är det, att gilla läget, är vad som gäller. Du har valt och skapat din situation själv är budskapet.


Vågar man vara bitter och känna berättigad sorg stämplas man som förlorare.


Äkta nöjdhet är vackert och eftersträvansvärt, men levnadskonst är inte något vår kultur fokuserar. Äkta nöjdhet är något helt annat än vanmäktig optimism som bottnar i förträngd förtvivlan, i att inte ha råd, eller att inte våga erkänna sin smärta över meningslöshet och en destruktiv utveckling. Om smärtan uttrycks finns den ofta befogade rädslan att bli utstött från gruppen, så då förnekas smärtan, helt enkelt för att man ska få vara med i ”gemenskapen”, vilket brukar öka överlevnadschanserna.


En del människor är dock så lagda att de varken vill lyda, hyckla eller bestämma över andra. De drar sig hellre undan om de får tillfälle och offrar då vad de upplever vara en falsk gemenskap för att kunna vara sanna mot sig själva och leva mer på egna villkor. Är vi så beskaffade kan det vara extra svårt att hitta en plats i samhället.


Kanske måste vi då, som Henry David Thoreau, eller Markus Torgeby, dra oss tillbaka till naturen för att hitta oss själva?


Funktionell dumhet gagnar ofta, men inte alltid, överlevnaden.  Att inte tro och att inte lyda har sina fördelar. Personligen vill jag lära mig av livsnjutare som förverkligat ett harmoniskt liv, typ Henry och Markus. Jag frågar även människor jag möter som ökat sitt välbefinnande rejält hur det gick till.


Leva väl är den bästa hämnden, också för en upplyst politruk.


Att förhålla sig skeptisk till makthavare och kollektiv galenskap och formulera sina egna verkliga intressen och ägna tid åt det som ger glädje är lika viktigt nu som i tidigare århundraden. Speciellt när man tillhör småfolket och i bästa fall har makt över sig själv och sin vardag. Mår man bra konsumerar man dessutom mindre onyttigheter, tror jag. Människans behov och förmågor har tills nyligen utbildats i naturen. 


Vi har som art präglats av tidsepoker i social gemenskap med ett begränsat antal människor i rollen som samlare och jägare. Hadzafolket, som lever på Serengetiplatån, är ett av de sista folk på jorden som lyckats bevara denna livsstil. Hadzafolket kännetecknas av en mycket stark gemenskap: gamla, kvinnor, barn och män känner sig behövda och upplever att de är mycket värdefulla medlemmar av gruppen. Hadzafolket har extremt låga nivåer av depression, mindre än i alla moderna samhällen.



















Förtryckande organisationer

Organisationer, hierarki och teknik har ändrat vår miljö och möjliggjort en enormt snabb befolkningsökning sista århundradet. En del gott har kommit ur detta men förändringarna är så stora att människans biologi inte hänger med. Ursprungliga behov av gemenskap och mening omformas med depressioner som följd. Utmaningar det moderna samhället står inför men inte kan hantera överlämnas till individen. Omfattningen av psykisk ohälsa vittnar om att dessa olösta kollektiva utmaningar är svåra att bearbeta på individnivå. Människor försöker hitta personliga lösningar på strukturella problem och de lösningar som vissa människor hittar kan vara värdefulla för andra. Att veta när man trivs med livet och verkligen är nöjd och glad på riktigt är lika viktigt för att må bra som att veta under vilka betingelser man mår illa. Att vara tillsammans med människor man tycker om, att känna äkta gemenskap, i all enkelhet, att få bestämma över sin tid, är sådant som gör livet värt att leva.


Det man uppmärksammar har en tendens att växa sig starkare. Att uppmärksamma sina egna verkliga intressen och det man mår bra av är därför klokt. Förutsättningen är ledig tid som man kan ge ett självvalt meningsfullt innehåll, då kan man leva väl. Om man är kreativ och har utvecklat intressen, vill säga.


Systemvärlden invaderar annars livsvärlden, gesellschaft ersätter gemenskap, påpekade Habermas på 1980-talet. Mammon är en god tjänare men en dålig herre, står det i bibeln. Att makt korrumperar är inget nytt.


Man tycks kunna studera vilken rörelse som helst och se hur den med tiden blir något annat än vad grundarna en gång avsåg. Jag betvivlar till exempel att Jesus, om han återvänt, skulle kallat sig kristen och jublat över vad de kristna kyrkornas gjort i hans namn under 2000 år.


Marx hade inte försvarat galenskaperna och folkmorden hans ”följare” åstadkommit, och de ursprungliga liberalerna tror jag skulle ha varit förskräckta över nyliberalernas evangelium.

Systemvärldens maktutövare kväver anden och praktiken blir de ursprungliga intentionernas motsats.


Under sådana betingelser försöker vi leva den korta tid vi har, känna mening och kärlek, trots absurditeterna.



Nyspråk

Smaka på ordet förtroendeläkare, vilken bouquet! Förtroende plus läkare, men ordens ursprungligen positiva konnotationer förvandlas till sin motsats. Förtroendet speglar inte relationen läkare patient utan relationen försäkringskassan - köpt läkare. Försäkringskassan har förtroende för att den köpte läkaren ska motverka patientens intressen och tillvarata Försäkringskassans krav. Statens krav på minskade kostnader. Ur patientens perspektiv är förtroendeläkaren motsatsen till en hjälpare, en person som säljer sitt samvete och missbrukar sin läkarlegitimation, skyddad av systemet.  Ordets innebörd förvandlas till sin motsats.   


Konformism och auktoritetstro är en större utmaning idag än under medeltiden. Inkvisition (latin för undersökning) är ett rättsligt förfarande, som den tidens lärde ägnade sig åt i jakt på kättare, övertygade som de var om att de själva representerade guds vilja.


Vår tids svenska politiker och ideologer har de sista årtiondena med hjälp av sina institutioner jagat förmenta bidragsfuskare med en liknande iver. Vem som jagas i en viss tid beror på hur vindarna blåser. Om makthavarna tvivlar offentligt, vilket sker utomordentligt sällan, är deras klättring med största sannolikhet över, eller så är det ett taktiskt drag, en pudel,  för att vindarna börjat blåsa åt annat håll.


AI teknik i händerna på destruktiva ledare med centraliserad makt är ett helvete.


Under relativt klart socialpsykologiskt definierade omständigheter kan en blind lydnad mer fruktansvärd än någonsin tidigare uppstå. Det är situationen vi befinner oss i som huvudsakligen avgör hur vi ska handla. Inte vår karaktär. Situationen formar karaktären. Det innebär att sannolikheten för goda handlingar kan öka under specifika omständigheter. Och omvänt. Stanley Milgram kunde å ena sidan få i princip alla att lyda och vara villiga att döda en oskyldig människa på bara en timme då han riggade situationen därtill. Men, han kunde också få alla deltagarna att vara hyggliga genom att rigga situationen för det ändamålet så att ingen av försökspersonerna skadade en oskyldig. Det var ännu lättare. Då slapp deltagarna en inre kamp. De slapp förneka sin empati, en jämfört med rädsla svag, men ändå existerande kraft som när tillfälle ges kommer fram. Social ingenjörskonst har numera låg status, men hur den sociala situation är riggad avgör hur vi ska agera i oerhört hög grad.


Egentligen finns förutsättningar att dela de väldiga globala resurserna klokt och rättvist så att de allra flesta människor trivs, har ork och tid att leva.


Utvecklingen har i trettio år gått åt fel håll i Europa och USA. Nu är vi rädda att förlora vår inkomst, existensberättigande och sociala position, att bli maktlösa, en del av det snabbväxande prekariatet. Rädslan är befogad. Jag är också rädd att förlora min inkomst. För jag vet hur det är att vara lönearbetslös, hur situationen på gruppnivå är riggad för att människor ska må dåligt. Illamående bidrar till den ekonomiska tillväxten. Vi spelar nästan alla med, nästan hur dumma organisationerna vi ingår i än är. Vi navigerar bland dumheterna.





Mats Alvesson, organisationsprofessor, berättar på Lunds Universitets hemsida om sin och André Spicers artikel A Stupidity-Based Theory on Organisations, som publicerats i Journal of management Studies. ”Vi ser funktionell dumhet som frånvaron av kritisk reflektion. Ett tillstånd präglat av enhet och konsensus som får medarbetarna i en organisation att undvika att ifrågasätta beslut, strukturer och visioner. Paradoxalt nog, säger Mats Alvesson, bidrar den stundtals till att höja produktiviteten i en organisation.”


Mats Alvesson berättar att funktionaliteten består i att folk entusiastiskt koncentrerar sig på uppgiften, dumheten i att risken finns att de inte alls ifrågasätter meningen med vad de gör. Massmedia, modeindustrin och konsultbranschen är speciellt duktiga på att utveckla en hög grad av funktionell dumhet. ”Den är framträdande i ekonomier som domineras av övertalning genom bilder och symbolisk manipulation. Folk skall helst entusiastiskt tro på en verksamhet som är tveksam ifråga om vad som bidrar till behovstillfredsställelse.”


Teorin förefaller mig tillämpbar på vår kultur som helhet.

Produktiviteten och den funktionella dumheten ökar för varje år. Kritiskt tänkande människor har extra svårt att få ett jobb.


Jag uppskattar att Mats Alvesson anställt Roland Paulsson, detta innebär att det finns en del utrymme för självständighet även på Lunds universitet, vilket möjligtvis kan vara bra för universitet att hänvisa till när den politiska korrekthetens vindar ändrar riktning. Eller inte. För vinden kan blåsa åt många håll.

En soldat värderas inte för att denne är en god människa utan för sina kvaliteter som soldat och lojalitet = agenttillståndet, är själva grundbulten i den efterfrågade kompetensen. Empati och självständighet är i de allra flesta fall enorma hinder för soldatens karriär. Skicklighet gynnar karriären bara i den mån den verkar tjäna armens intresse. Att vara en god människa är ingen merit för en soldat, tvärtom. Dito gäller i arbetslivet. Även bland forskare.


Människans bundna vilja

Massa får tydligen rummet, rymden, att kröka sig. Även ljuset lär krökas av massans dragningskraft. I livet anpassar moralen sig till makten, ryggen kröks, ju mer desto större makten är.


På Wikipedia kan man läsa att om ”ljuskällan, den brytande massan och observatören ligger i rät linje, syns ljuskällan som en ring runt den brytande massan.”

Makt formar rätt.


Sveriges rikes lag blir Sveriges rikas lag, som en väns mormor pedagogiskt formulerade saken. 


Arbetsplatsdiktaturerna härskar, över hela jordklotet. Den fastställda moralen är krökt av makten. Levnadsvillkoren var under 1900-talets andra hälft väldigt bra i Sverige.


Samarbetsförmåga & konformism gav länge svenskarna vinna-vinna fördelar. Samhällskontraktet var attraktivt, framtidstron stor. Industrin, politiken och byråkratin var välvillig, marknaden balanserades av andra starka krafter i en jämförelsevis väl fungerande samhällsgemenskap mot bakgrund av 1800-talets kollektiva nöd.


De stora framstegen under 1900-talet är en möjlig förklaring till att svenskarnas fortfarande envisas med att lydigt i konsensus underordna sig tokerier av alla de slag, kanske i ett hopp om att makthavarna fortfarande ska ha god vilja och förmåga?


Funktionell dumhet är en förutsättning för att vara anställningsbar konstaterar en vän och påpekar att halva befolkningen desillusionerat ser att den demokratiska skutan sjunkit, medan andra halvan ”bara gör sitt jobb” och med allt mindre entusiasm instämmer i maktens budskap ”alla har fått det bättre” trots att det är tydligt att merparten av befolkningen förlorat  trygghet och frihet. Försämringen av socialförsäkringssystemet är extrem i internationell jämförelse. Likaså pensionsystemet.  Sveriges socialförsäkringssystem låg i början av 1990-talet i topp bland OECD länderna. Nu ligger vi på den nedre halvan. Detta innebär att socialförsäkringssystemet inte längre tryggar medborgarnas ekonomiska standard vilket en gång var syftet. Inkomstskillnaderna sedan 1990 har ökat mer i Sverige än i något annat västland. 1980 var Sverige världens mest jämlika land.




Klyftorna mellan människor är nu inte bara i Sverige, utan i Europa och USA, snart lika stora som för 100 år sedan enligt ekonomen Thomas Piketty. Han varnar för att så väldigt många människor inte gynnas av globaliseringen och att det kanske först blir en ändring efter mycket våldsamma konflikter, om vi inte lär av historiens läxor.


Det nya pensionssystemet från 1994, där livstidsinkomsten räknas istället för de femton bästa åren som tidigare, innebär att pensionerna blir så låga att de flesta svenskar framöver blir fattigpensionärer.


Pensionerna är dessutom beroende av aktiebörserna till den grad att till och med det amerikanska folket och deras ekonomer insåg att en sådan konstruktion var för otrygg och kan slå ut en hel generations pension, men i Sverige infördes de enorma försämringarna med hjälp av socialdemokraternas Göran Persson,


Troligtvis för att väljarna inte förstod vad det nya systemet innebär. Även studenter har, som lök på laxen, fått sämre villkor. Under 1970-talet innebar universitetsstudier i princip garanterat jobb, bra lön och att lånen avbetalades enkelt. Det kostade då bara ett par månadslöner att köpa en bostadsrätt och det fanns massor av hyresrätter. Det är nu stor risk att hamna i en ekonomisk fälla när man tar studielån eller bostadslån. Samtidigt är det ingen lösning att inte studera då många jobb kräver universitetsutbildning, inte för att utföra jobbet, men för att alls kvala in som sökande.


Här, vid genomläsning av denna text, inser jag att knappt någon orkar läsa om eländet. Först förnekades försämringarna och påstods vara förbättringar. Nu är försämringarna ett alltför deprimerande faktum att befatta sig med. Sverige är inte sämst i Europa att leva i, men troligtvis det land som rasat mest. Den sociala demokratin, den goda viljan och infrastrukturen var ju en gång så omfattande att delar finns kvar, som rester av en god vana. Men de som ger uttryck för kritiskt tänkande är knappast anställningsbara. Det stora arbetskraftsutbudet innebär att nyspråkskompetens är avgörande för att platsa i arbetslivet. För att arbetarna & tjänstemännen ska vara rädda och utan ryggrad, vilket de vanligtvis är, krävs att de arbetslösa har det värre. Och det har de. Som arbetssökande får du i princip inte må bra, du ska skämmas över att du går på bidrag, inte se a- kassan som en försäkring i ett system som förutsätter arbetslöshet. Skam genererar illamående och sjukdom. Detta är en anledning till den ökande psykiska ohälsan. Arbetsförmedlingen är till för att lönearbetarna ska vara rädda för de villkor varunder de arbetslösa tvingas leva. Därför är det viktigt att eländet är allmänt känt bland arbetarna. Arbetsförmedlingen skapar kontroll, skam och rädsla.


Samma sak gäller försäkringskassan och de sjukskrivna som systematiskt misstänkliggjorts sedan 90-talet och utpekats som fuskare av nya moderata arbetarpartiet och socialdemokratiska arbetarepartiet, med radikalt försämrade villkor som följd.

För att införa de kraftiga försämringarna misstänkliggjordes de sjuka först genom politiska kampanjer som inte var baserade på fakta utan var ett uttryck för ekonomisk ideologi.


Björn Johnson, forskare vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning vid Malmö högskola, konstaterar i boken Kampen om sjukfrånvaron att i stort sett hela ökningen av sjukfrånvaron berodde på att sjukskrivningarna blev längre, inte för att det var fler människor som blev sjukskrivna, vilket påstods i media.  Istället för att handla om arbetsmiljö, underbemanning och stress utmålades sjukskrivna i debatten som fuskare av politiker, ledarskribenter och journalister. Men när politiker och media jämförde med andra jämförbara länder blundade de för det faktum att det INTE var ett större antal sjukskrivna i Sverige och att de andra länderna räknade bort de långtidssjukskrivna från sin statistik. Så kunde jakten bli legitimerad på falska grunder. Lögnerna fungerade.


Idag är ungdomars drömmar främst att få ett jobb och en bostad. Basal trygghet. Mycket mer vågar de inte hoppas på. Då har man lyckats. Linnéuniversitetet har gjort en undersökning som föga förvånande visar att ungdomar saknar framtidstro.


Att ha någonstans att bo, att hitta ett jobb oroar dem mest. Ungas användning av psykofarmaka har ökat med 58 % mellan 2006 och 2016. Mer än varannan skolflicka rapporterar psykosomatiska besvär. Man kan inte ta ansvar för sådant man inte har makt över. Fram till omkring 1986 ansågs jobb och bostad vara självklart i Sverige. Nu ligger oron för att uppnå detta basala i topp.


Välkommen tillbaka!?

En kvinna som lämnade Sverige på 50-talet då hon var ung ankommer till Malmö central med sin resväska en dag 2012. Hon ser sig om och frågar en vakt hon möter, ”vad har hänt med Malmö? en sådan misär, det är ju fruktansvärt!”


Vakten vet inte riktigt vad han ska säga, ”Välkommen tillbaka!” låter inte bra. ”Tant ser nog i syne, för alla har fått det bättre, det är ekonomerna, media och politikerna helt överens om” låter inte heller så bra. Han säger inget, hjälper tanten med väskan när hon häpen och bestört går mot centrum. Han vet att han själv måste vara löneslav på ett bedrövligt jobb för att få existensberättigande. Genom jobbet har han ett socialt alibi, som många idag desperat söker. Vakten tänker att det inte bara är denna kvinna som blir chockad, utan även de invandrare som tror att de ska välkomnas uppriktigt och få ett drägligt arbete. Även de blir besvikna när de inser läget, att Sverige inte längre är vad det var. Själv har han medelklassbakgrund men får vara glad för att han fått vaktjobbet, som han i sin barndom inte kunde fantisera om skulle vara vad som stod honom till buds i detta framtida Sverige. Att ”integreras” tog på 1960-talet en vecka, nu tar det i genomsnitt 9 år som nyankommen att få ett jobb. ”Tant lär sig nog hålla god min i elakt spel, som vi andra” kan han inte heller säga till den gamla damen, som går vidare under tystnad.



En ovanlig miljardär

En ovanlig amerikansk miljardär, Nick Hanauer, säger att han ser högafflarna komma. En revolution är på väg, typ den franska 1789. Ojämlikhet på de nuvarande nivåerna har genom historien alltid slutat med revolution, varnar han sina med-miljardärer.

De lyssnar inte. Nick Hanauer konstaterar att medelklassen håller på att försvinna helt i USA, och att USA utvecklas från kapitalistiskt samhälle till någon form av nytt feodalsamhälle.







Ordspråk

Små bovar rånar banker, stora bovar äger bankerna.


En positiv självbild

Lönearbetslösa och sjukskrivna spelar en huvudroll för självbilden i arbetssamhället. De lägsta kasternas moral förväntas vara enormt hög. Hittar du som bidragstagare en pantburk på marken ska du rapportera detta till biståndsmyndigheten så att panten på burken, en krona, dras från ditt socialbidrag. I annat fall fördöms dylikt undanhållande av inkomst som bidragsbedrägeri av samhällets stöttepelare, med emfas. Samma stöttepelare moraliserar dock inte över det faktum att storföretag ger fan i att betala skatter de ogillar utan konsekvens. Eller att hela länder plundras av några få mäktiga individer.

Varför? Jo för att det gagnar oftast överlevnaden att sparka neråt och slicka uppåt, makt blir rätt. Den mäktige har rätt att göra som han vill men det har inte den maktlöse.


Kuriosa 1: Jag jobbade som lärare 1998 men hade inte fulltidstjänst och stämplade upp återstående 30 % och seglade på sommarlovet. Detta retade en handläggare på arbetsförmedlingen som fick nys om saken, och likaså en gubbe på a-kassan, något otroligt. – Du ska sitta hemma vid telefonen och söka jobb, varje dag, inte vara ute och segla! skrek a-kassehandläggaren i telefonen mäkta moraliskt upprörd i ett försök att få mig att känna skuld. Att hjärnan krymper av meningslöst jobbsökande, att framgång, åtminstone för immunsystemet, börjar med frisk luft och sol hade de ingen förståelse för. Jo, det hade de kanske, men de menade att det var de, inte jag, som skulle njuta, och faktiskt sa a-kassehandläggaren att det var sex veckor tills hon skulle få sin semester innan hon ilsket stängde av mig.


– Men jag har blivit lovad heltid efter sommaren och inga andra skolor kan anställa mig nu mitt i sommarlovet förklarade jag, men det hjälpte inte. De var förbittrade bägge två. Jag blev avstängd och rekommenderad att söka jobb i närmsta hamnstad. Av en händelse råkade jag bli kompis på Öland med chefen för arbetsförmedlingen som i mitt tycke var en upplyst politruk, så ordnade det sig. Dessutom kom jag i kontakt med en vettig kvinnlig handläggare på a-kassan som menade att avstängningen var helt tokig redan från början, hon skrattade, önskade mig en trevlig sommar och gratulerade till min heltidsanställning.


Kan det vara så att rangordning, som stressforskningen visar, förväntas motsvara välbefinnandet hos individen? Och när någon med lägre rang mår bättre än dem med högre upplever de med högre rang att en underordnad som mår bättre är ett hot mot systemet och en personlig skymf?


Social-demokrati betyder i så fall makt-demokrati, jämlikhet i makt. Talet om social demokrati är tomma ord om vi inte har makt över vår vardag.


Att en delvis lönearbetslös tycktes ha bättre dagar än dem som för stunden såg sig som en högre kast var tydligen ytterst allvarligt. Ett brott. En vän, som doktorerade i sitt anletes svett, var också arg på mig, han tyckte att man ”borde skjuta alla arbetslösa”. På radions kanal 1 berättades det denna sommar, 1998, om Andre Gorz som förutspådde exodus ur arbetssamhället, han påpekade att på 1980-talet hade en undersökning vid Stanford University visat att ökade investeringar inom industrin, tvärtemot vad ekonomer och politiker inbillade sig, ledde till färre jobb. Slutsatsen var klar. Jobb försvinner med ökad teknikutveckling. Robotiseringen har pågått i alla branscher sedan 1980-talet. Och den ökar takten. Detta har alla som vill begripa kunnat veta länge, men vill man inte så går det inte. Är sysselsättningsgraden 60 % i EU idag kan den vara 45 % år 2026 år, om Eu finns kvar.  Ledig tid är en gåva snarare än en plåga om robotiseringens möjligheter tillvaratas klokt. Det utmärkande för människan behöver inte vara att producera, det gör ju redan maskinerna effektivare. Vad ska vi ha all teknik till om vi inte kan njuta av ledig tid? Utanförskapet gör så att ”hjälpare”, arbetsförmedlare, socionomer, psykologer, läkare, coacher, pedagoger, fackföreningar, politiker, entreprenörer, rehab konsulter, och läkemedelsbolag får gestalta sina mer upphöjda roller. Utan utanförskapet hade de inte kunnat känna sig så viktiga och många av dem hade inte haft sitt jobb.  Otroligt mycket lönearbete är tomt. Till för systemets egen skull. Liksom retoriken. Utanförskapets illamående skapar rädda fogliga arbetare som slickar uppåt och sparkar neråt. Arbetarna är rädda för att själva hamna utanför. Lönearbetslöshet beskrivs och behandlas som bristande personlig moral. Vem tror på propagandan om slutsegern över arbetslösheten?  Vi får vara med genom att låtsas tro. Det är vad våra chefer begär, många av dem har själva utvecklats till cyniker.  Om alla var troende skulle inget fungera.  De som internaliserat systemets programmeringar i överjaget ser den upplyste politruken som en omoralisk förrädare. Ett mer komiskt alternativ än att vara ordinär upplyst politruk är, som Roland Paulsen är inne på i sin intervju, att låtsas vara extremt lydig och troende. En Svejk skapar kaos.


Arbetssamhället styr tolkningen av världen, skapar kroniska stressnivåer, gör livet smått, främjar funktionell dumhet och demokratur. De som praktiserar samma försvarsmekanismer på samma sätt som organisationerna, dock inte lika nitiskt som Svejk, blir en del av dem och kan göra karriär. Organisationens ramar exkluderar en mängd tankar, känslor och handlingar. De som vill vara med måste gå in i tillstånd av funktionell dumhet. De som dessutom vill avancera har oftast internaliserat de i praktiken tillåtna ambitionerna. Detta gällde i kommunistdiktaturerna och det gäller i dagens kapitalistiska arbetsplatsdiktaturer.


Kuriosa 2: Skaparen av ett företag inom ledarskapsbranschen brukade ta en drink med en dryckesbroder som var psykolog och jobbade med rekrytering. Psykologen hävdade att de som vill bli chefer i princip alltid är olämpliga. Hans erfarenhet var att chefsambitionen är osund i sig. Skaparen av ”kunskapsföretaget” producerade ledarskapsutbildningar vars innehåll han inte trodde på, tjänade ganska mycket pengar och hade sexton konsulter anställda. Ledande företag i svenskt näringsliv fick betala rejält för hans ledarskapsutbildning och ju mer de betalade desto mer trodde de och var sedan mäkta nöjda. De konsulter & mentorer som genomförde utbildningarna ville också de tro på detta lönsamma hokus pokus. Skaparen som hittat på koncepten och psykologen som försett honom med vissa ingredienser trodde inte så mycket. De visste vad branschen gick ut på. ”Vi ska tjäna pengar, inte förändra världen.” Skaparen hade varit med och utvecklat skräddarsydda ledarskapsutbildningar sedan 1970-talet. Han önskade inom sig att de anställda skulle tänka själv och avskeda sina chefer. Men det hände ytterst sällan. Han gav företagen vad de ville ha, hans erfarenhet var att det inte gick att förändra världen, hade han någon gång fel blev han dock förtjust. Själv arbetade han kopiöst, för att hålla sin ångest och alkoholism i schack. Han var någon inom det svenska näringslivet. Men han hade knappt en enda riktig vän. Samtalen med dryckesbrodern psykologen var uppriktiga. Och uppriktighet minskade hans ångest. Hans erfarenhet inom näringslivet gjorde honom till en ensam välbetald cyniker. Människor är i allmänhet hyggliga när de mår bra, är trygga och själva får bestämma över sina handlingar. ”Det finns egentligen inga lata människor, bara omotiverade” menade han. Men i vilken grad är vi fria att själva styra våra handlingar och målen för våra handlingar? En grupp som utmärker sig positivt vad gäller välbefinnande är pensionärer, förutsatt att de har en tillräcklig pension. Något som allt färre får i det nya pensionssystemet. Men de pensionärer som har en tillräcklig pension genomgår när de pensioneras inom två år en föryngring i upplevd hälsa på nästan 10 år. Detta visar en stor undersökning ledd av fil. Dr. Hugo Westerlund som publicerats i den ledande medicinska tidskriften The Lancet där 14 000 anställda följdes under femton år. Tydligen återfår människor egenmakt och välbefinnande rejält när de lämnar arbetslivet förutsatt de har en tillräcklig pension.  Ledig tid och egenmakt är hälsosamt.


De flesta kan tyvärr inte välja att pensionera sig vid 55 års ålder med en tillräckligt god levnadsstandard, som de lyckligt lottade i undersökningen, och därmed uppleva en föryngring motsvarande 8-10 år när bördorna lättar. 


Men varför inte?

Produktiviteten i världen har aldrig varit större per capita, och den bara ökar samtidigt som behovet av mänsklig arbetskraft minskar.

Ledig tid kan rimligtvis ges meningsfullare innehåll än ”jobbskapande aktiviteter”. Men rädslan finns att systemet i så fall rasar, om folk som inte har ett lönearbete går omkring och mår bra. Men är den rädslan befogad? Tvärtom. Om folk som inte jobbar inte mår bra, då kommer systemet att rasa.


Rikedomen i toppen ökar samtidigt som allt fler mår dåligt längre ner. Nyspråket och de förskönande omskrivningarna om den bundna viljans frihet slog rekord åren 2000-2016 i Sverige samtidigt som prekariatet ökade i rekordfart.

Efter mer än trettio år med ökande stressnivåer till följd av snabbt ökande klyftor finns det ändå kvar människor som är hyggliga och inte fullständigt gått in i sin roll.


Personer som närmar sig pensionsåldern kan vara i en gynnsam situation, det gör inte så mycket om deras medmänsklighet avslöjas, karriären är över. Pensionen väntar. En upplyst politruk ser både till sitt eget och andras välbefinnande och har inte internaliserat systemets människofientliga normer helt men avslöjar inte heller sig i onödan för de troende. Jag tror att fler kan vara upplysta politruker, som en motståndsrörelse. Samarbeta. Och framförallt de äldre, de som snart är pensionärer. De sista åren behöver de inte frukta sin organisation utan kan kosta på sig lyxen att vara uppriktiga. De kan säga och göra som de vill. Det kan pigga upp. De behöver inte, som de unga, vara rädda för att inte kunna försörja sig. Är man upplyst politruk i arbetslivet och dagsdesigner fria dagar kan det utveckla ens levnadskonst så att man njuter mer av livet. Och det är väl klokast att njuta av livet så gott det går nu. En dag är vi borta helt och hållet. Tills dess förefaller det vara klokt att njuta när vi har tillfälle.



Tidlös moral, finns det?


Jag önskar att det finns en tidlös moral, att människan har en inre kompass som är oberoende av yttre maktförhållanden.  Att det finns medfödd empati, även självkärlek, som hävdar sig gentemot andra krafter. Människor lär ha vissa ansiktsuttryck gemensamma med varandra  oberoende av kultur.  Jag vill tro att något sådant kan gälla empati också. Samtidigt är det uppenbart att vi i oerhörd utsträckning lyder det omgivande samhället och gruppen vi ingår i. Vi avkrävs och visar en lojalitet mot makten som liknar Abrahams då han fick sin guds gillande genom att vara beredd att offra sin oskyldige son Isaac.

Om en påhittad gud är god tycks spela mindre roll än om den är mäktig. Kanske för att människan skapat sina gudar efter sin egen avbild istället för tvärtom. Beredskapen att lyda gudar och makthavare verkar dessvärre också vara en tidlös moral, eller om man så vill, överlevnadsstrategi. Ordet moral lär komma från latinet och betyda ”det som rör sederna”.


I Iran 1984 var troheten mot samhället sådan bland vissa av dess medborgare att de var beredda att jublande offra sina barn i vad de fått lära sig var ett heligt krig mot den lilla och stora satan, Irak och USA. Det var deras sätt kröka sig inför sitt samhälles legitima auktoriteters bud och därmed accepteras som goda sedesamma medborgare. En tjock iransk affärsman jag olagligt växlade pengar med i staden Kerman pekade mot fängelset vi passerade under en biljakt och sa med självförakt i rösten att ”där sitter de verkligt modiga människorna”. Själv hade han valt att samarbeta med regimen och ställa sina fabriker till förfogande för krigsansträngningen och därmed behålla pengar och position. Hur gör man när man vill överleva och den moral man själv utvecklat under sitt liv inte stämmer överens med makthavarnas, tidens anda, det vill säga samhället man lever i ? Han upplevde sig vara feg, men var på sitt sätt en upplyst politruk. Han ville överleva, finnas till för sin familj, han var ingen hjälte. Ville inte. Hjältarna dog först. Ensam klarar en människa sig inte. Resurser och möjligheten till familjebildning, position och anseende bestäms i hög grad av huruvida man har makthavarnas gillande. Amerikaner som inte ville utrota indianer, tyskar som inte ville utrota ”undermänniskor” och kannibaler som inte ville mumsa på människokött ansågs som missanpassade i sin kontext. Den som likt en kameleont ändrar sig med tidsandan överlever däremot oftare, troligtvis utan dåligt samvete då samvetet styrs av makten som det tjänar.


Uttrycket ”hedra din far och din mor på det att det må gå dig väl i fäderneslandet” tycks handla om att lyda de samhälleliga ideal ens föräldrar internaliserat.  Människor gör väldiga ansträngningar för att få makthavarnas och gruppens gunst. CV, järnkors och plastnycklar till himmelriket. Ett av den ”tidlösa moralens” tydligaste uttryck, tycks vara maktanpassning, att ge makten vad den vill ha. De icke troende tvingas hyckla eller tiga för att få en plats i samhället, som den Iranske affärsmannen 1984. När de inre konflikterna är få, när natur och kultur, tanke och känsla drar åt samma håll, mår man bäst. När man tappat tron på maktens bud kan man försöka vara en upplyst politruk, kanske skratta i lönndom åt absurd-teatern som serveras dagligen, samtidigt finns sorgen över eländet som gör att man vill gråta.

Den Iranske affärsmannen körde så att hönsen skräckslagna flög i gränderna och revolutionsgardisterna tappade bort oss när gruset blev till dammoln, men han kunde inte lika elegant skaka av sig det gnagande självföraktet för att han samarbetade med regimen, sa att han skulle köra hem och sova middag, att han var helt slut av anspänningen. Det tyckte jag lät klokt. Görbart. Fly med familjen från landet var en svårare sak han behövde fundera över. Kanske lever han kvar där än? Kanske har hans barn blivit lagom välanpassade vuxna medborgare som internaliserat aktuella seder på det att det ska gå dem väl i fosterlandet. 




Den nöjda majoritetens framgång


Zygmunt Bauman frågar sig i boken Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen: hur kan det  komma sig att majoriteten av väljare i demokratier stödjer en ökning av den sociala ojämlikheten?  Länge under 1900-talet var det tvärtom. Demokratierna, folkviljan, utmärktes av en strävan att skapa trygghet för alla sina medborgare.

”De som röstade för det statliga säkerhetsnätet måste ha varit människor som inte nödvändigtvis avsåg att omedelbart utnyttja det, ja även människor som hoppades aldrig behöva utnyttja det. De måste uppenbarligen ha handlat altruistiskt: beredda att göra ett personligt offer som förmodligen inte skulle återgäldas inom överskådlig framtid och som i bästa fall inte skulle återgäldas någonsin. Vad fick dem att bete sig på det sättet? Det verkliga skälet till att de handlade på det sättet var med all sannolikhet att de saknade självförtroende. De hade kanske hittills klarat sig själva, men hur kunde de veta att deras tur – eftersom det var fråga om tur – skulle vara för evigt? Världen runt omkring dem var känd för att göra all lycka ojämn, växlande och osäker. ”



Människor kunde en gång hjälpa varandra och därmed sig själva. Svälten och utvandringen i Sverige på 1860-talet, de svåra tiderna, minnet av nöden och lidandet var nog förutsättningar för viljan till att senare bygga upp ett ”folkhem” med trygghet för alla medborgare. Liknande gällde i andra demokratier, tidsandan var annorlunda. Ett vi, inte bara ett jag, det kollektiva, inte bara det privata, var att räkna med.



Bauman konstaterar att om frågan ifall alla människor ska vara delaktiga i ett tryggt välfärdssamhälle överhuvudtaget ställs idag så är svaret nuförtiden ett annat. ”Den nya stämningen handlar kort sagt inte så mycket om självförtroende utan speglar bara det faktum att alla alternativ till förlitan på sig själv nu tycks mindre lockande än de risker som självtilliten ofrånkomligen för med sig. Behovsprövning gör att många väljare inte tycker det är värt att betala till det allmänna för något de inte tror sig kunna ha nytta av själv. Den sänkta kvaliteten på sjukvård är ett exempel. ”Att begränsa välfärdsstatens förmåner till den marginaliserade delen av den potentiella väljarkåren är ett osvikligt recept på reducering av förmånernas kvalitet till en nivå som i de något mindre utarmades ögon kommer att få även de mest tvivelaktiga av de privata försäkringsförmånerna att framstå som rena lyxen vid en jämförelse.”



En gång var den offentliga sjukvården i Sverige världsbäst. Det är länge sedan. Har du någon gång varit på akuten i Skåne? Jag var där 2015 som stöd till en vän och mitt intryck var att det var upplagt för att visa att de akutsökande att de är oönskade människor som inte är värda verklig omsorg.



Att de borde skaffa sig en privat sjukförsäkring.



Min vän och jag konstaterade att en människa med pengar som en gång varit på akuten ser till att ha ett alternativ nästa gång så att man bli mänskligt bemött och får riktigt vård. Slutsatsen var, precis som Bauman skriver, att man får lita till sina egna resurser. Att gå till akuten blir därmed ett tecken på fattigdom. Dit går de mindre bemedlade, som inte har råd till att få omsorg, som måste stå ut med att bli bemötta som människor av en låg kast. Själv undrar jag hur medelklass, eller för den delen arbetarklass, ska kunna komma i närheten av sina föräldrars levnadsnivå i de förut detta välfärdsstaterna?


Enligt Bauman är den nöjda majoriteten själva en produkt av välfärdsstatens framgång. Många av de nöjda som tror sig vara ”self made” skulle inte varit det om de inte fått stöd från välfärdssamhället, som de nu vill avveckla. Så tänker jag på Anders Borg. Fick inte han en andra chans att läsa upp sina mattebetyg på kommunal vuxenutbildning, och sedan tog han som finansminister genom väldiga besparingar bort den möjligheten för 20 000 andra som också behövde en andra chans? I Tv nyheterna säger en ekonom som är stark i tron att alla med jobb fått fin löneutveckling de sista åren.



Men. Pensionärer, arbetslösa, sjukskrivna, studerande, otryggt anställda, unga som vill flytta till egen bostad, hur har de fått det?  Den nöjda medelklassen blir mindre och mindre. Deras barn upptäcker att många av pinnarna deras föräldrar klättrat på i samhällsstegen är borta. Att det är svårt ens att få fotfäste. 


Källor

Arbete,konsumtion och den nya fattigdomen, Zygmunt Bauman, 2012.

Rätten att plugga som Anders Borg, Somar Al Naher, Aftonbladet, 2014-07-16





Kejsarens nya kläder


”Everybody knows that the dice are loaded”sjunger Leonard Cohen, men om det är så, vet alla att alla vet?


I HC Andersens saga såg alla var för sig att kejsaren var naken, men så länge de inte visste att de andra visste, var de rädda och vågade inte säga vad de såg. Vi är i 2000-talets arbetsliv i situationer som liknar Salomon Aschs och Stanley Milgrams experiment kombinerade. Detta gäller inte minst forskare och politiker.


De superrika, ekonomerna, bankerna, politikerna, eliten, den rikaste procenten och de som önskar tillhöra deras skara eller bara vill undgå att hamna utanför, spelar med. Jag spelar med. Du spelar med. Vi kan inte annat. Så fortsätter denna teater, den legitimeras, försvaras, rättfärdigas, prisas. Och de som säger att teatern är orättvis och falsk blir utstötta. Och vi andra lär oss att det är bäst att hålla tyst. Lyda.




Gemenskap motverkar depression och ger välbefinnande

 

I serien Våra sjukdomars historia visade Utbildningsradion år 2015 en film om depression och slutsatsen var att när människan levde i jämlika samhällen kunde människan hålla sjukdomen ifrån sig.

”Men när dagens moderna samhällen uppstod började amygdala löpa amok. Det gav upphov till depressioner.”

 

I filmen framförs teorin om att när  människans kommunikationsförmåga utvecklades innebar det att vi kunde ta del av varandras upplevelser vilket exponerade oss inte bara för våra egna dagliga plågor och glädjeämnen utan gjorde att vi levde oss in i andras så att de känslomässiga upplevelserna tog en allt större del av vår energi i anspråk. Det moderna samhällets enorma utbud av stimuli innebär att vi blir utmattade om vi inte kan avskärma oss. Vi är inte anpassade biologiskt för det moderna samhällets krav. Det tar energi att hantera alla intryck så vi måste censurera intrycken för att orka. Depressioner förutspås vara den största sjukdomen i världen 2030.



En egen åsikt?


En förutsättning för verklig demokrati är att människor representerar sig själv och uttrycker sin egen uppfattning. Men är vi styrda utifrån är det inte vår egen röst vi ger uttryck för. Solomon Asch, som för övrigt lär ha undervisat Milgram, har i sitt experiment (1951) visat att vi  påverkas av gruppen vi ingår i så att vi litar mer till gruppens åsikter än våra egna sinnens vittnesbörd. Speciellt när frågeställningarna är komplexa, men även när det rör mycket enkla fakta.


Andelen personer som håller fast vid sin egen varseblivning ökar om någon annan också ger uttryck för en avvikande uppfattning. Även när denna uppfattning också är oförenlig med fakta. Bara detta att det finns utrymme för olika uppfattningar stärker människor att våga lita på sina egna.


Avvikande uppfattningar är alltså nödvändiga för verklig demokrati.  Jag tror att verklig demokrati inte är möjlig om inte situationsfaktorerna är så gynnsamma att människor är trygga och har egenmakt.


Konformism och auktoritetstro har ju en sådan väldig påverkan på människors psyke därför att de är rädda. Det kan räcka att makthavarna hänger en man för att en hel befolkning ska lyda.


Har vissa individer, företag, organisationer och stater för mycket resurser och individen för lite är trygghet & frihet borta. Maktbalans är nödvändig. Dominerande politiker har sedan 1970-talet aktivt arbetat i land efter land för att göra de redan rika rikare, för att människor ska sparka neråt och slicka uppåt. Resultatet är ett feodal-liknande samhälle manifesterat i arbetsplatsdiktaturer. Retoriken ägnas samtidigt åt tal om mänskliga rättigheter av alla de slag. Förskönande omskrivningar är standard.

Klyftorna mellan ord och verklighet är så stor att kommunikation oftare har vilseledande än klargörande syfte. Nyspråk präglar försäljning, politik och det offentliga livet, vilket leder till minskad tillit generellt.



Meritokrati


Meritokrati'; ”av merit i analogi med aristokrati m.fl. ord, samhällsordning i vilken individer rangordnas och sociala belöningar (inkomst, status) fördelas efter förmåga och förtjänster, oftast värderade efter utbildningsmässiga meriter.” (NE).

Eric Levanders framgångssaga kan måhända sprida ljus över vilka förmågor och förtjänster som rangordnar medborgarna i en meritokrati på 2000-talet.



Eric Levanders framgångssaga


Eric Levander, 49, sitter i en vinröd läderfåtölj i rum 71. Utanför duggar regnet tätt, blåser gör det också. Typiskt Malmö, tänker Eric. Han är röd om kinderna på grund av lite för högt blodtryck i pressade situationer. I morse klockan 7.15 reste han från ett kallt men soligt Stockholm. Stolt är han över att ha blivit headhuntad, det erkänner han, men det är nervöst, trots att han har stor erfarenhet av intervjuer och tester. Mittemot sitter rekryteraren David, en ung mörkhårig man med glasögon, polotröja och kostym. Med ojämna mellanrum hörs Erics penna när han besvarar en fråga och utanför slår regnet mot fönstret. I två timmar har Eric fyllt i IQ- och personlighetstester.


Nu är det dags för lunch! säger David och ber Eric att avbryta de skriftliga testerna.

De går tillsammans ner i restaurangen som nästan är tom på gäster denna tisdag. David är i 25-årsåldern, självsäker och korrekt. Säger inte mer än nödvändigt. De äter båda lax med kokt potatis.

 

Efter lunchen kommer den avgörande personliga intervjun som kommer att filmas för att vår uppdragsgivare ska få ett helhetsintryck av dig, förklarar David. Men först ska du få tillfälle att vila en stund. 

David visar Eric vägen till ett spa-inspirerat rum där denne sjunker ner i en vilostol. En Powernap senare kommer David tillbaka, och så går de till rum 71 där Eric åter sätter sig i den vinröda läderfåtöljen. David sätter sig också ner och pekar på stativen med kameror, en står i rummets västra del, och en filmar i profil. På skrivbordet står ytterligare en kamera och den filmar rakt fram. 


Är du beredd, frågar David?

Ja, svarar Eric med skrovlig röst.

 

David trycker på en knapp och kamerorna blinkar till.

Eric Levander, säger han, uppdragsgivaren har följt din utveckling från ungdomstiden i MUF då du pläderade för inkomstrelaterad rösträtt, via ditt engagemang i socialdemokratiska partiet och din kraftfulla insats med nya direktiv till försäkringskassan. Du kommer att få ett antal frågor och dina svar är avgörande för om du kan komma ifråga för tjänsten som Sverigestrateg. Ta gott om tid på dig. Tänk igenom ditt svar på varje fråga, säger David, samtidigt som han räcker Eric ett glas vatten. David signalerar tagning genom att sakta avlägsna ett färskt nummer av Dagens Industri framför kameran på skrivbordet och säga:

Tagning, intervju med socialdemokraten Eric Levander, 6 mars 2012, på Savoy i Malmö, angående tjänsten som Sverigestrateg.”


Eric är röd om kinderna, han tänker på att så mycket står på spel. Idag tjänar han 74 000 kronor per månad, en tjänst som Sverigestrateg ger honom 700 000 kronor per månad. En årslön på 8,4 miljoner, intalar sig Eric, kräver en prestation i absolut toppklass.

Jag lyssnar! säger Eric och tittar koncentrerat på David som reser sig upp och går runt i rummet.

Eric, din potentiella uppdragsgivare, en ytterst framgångsrikt global koncern med över 400 000 anställda, tar på sig hela ansvaret för samtliga lojala medarbetares engagemang. Ett engagemang som i ditt fall skall utövas fullständigt konfidentiellt.  Uppdragsgivaren vill markant stärka sin närvaro i Sverige under vissa förutsättningar: a) att arbetskraftsutbudet dubbleras inom 15 år, vilket kräver en befolkning på 18-20 miljoner invånare: b) att utbud och efterfrågan styr lönebildningen, och c) att utbudshämmande lagstiftning och minimilöner i praktiken avskaffas. Vad vill och kan du, Eric Levander, bidra med för att detta ska ske?


David har, efter en rundvandring, kommit tillbaka till sin fåtölj och sätter sig nu ner, lutar sig tillbaka, avvaktar ett svar.


Eric lyser upp, sitter tyst i nästan en hel minut, innan han svarar.

Arbetslinjen måste vidareutvecklas! Incitament till att arbeta måste förstärkas genom att arbetslöshetsersättningarna i praktiken reduceras så att viljan att ta mindre välbetalda jobb ökar. Det är allmänt känt att höginkomsttagare stimuleras till att arbeta mer genom högre inkomst medan låginkomsttagare stimuleras att arbeta mer genom lägre. Vissa behöver en morot, andra en piska. Den nuvarande regeringens utbudsstimulerande reformpolitik värnas genom kraftigt accelererad invandring. Härtill kan humanistiska och ekonomiska argument omväxlande anföras för att fånga upp väljare oavsett partifärg. Insikten om att endast internationellt anpassade löner kan rädda Sverige, vilket innebär fortsatt ökad lönespridning, måste upprepas med stöd av universitet, media och relevant ekonomisk forskning. För att nöjdhetsnivån i befolkningen ska behållas bör befolkningstillskottet företrädesvis rekryteras där krig och lidande är som störst varvid förhållandena i Sverige upplevs som tillfredsställande. En materiell levnadsstandard som ligger på en högre nivå än i hemländerna ska initialt tillförsäkras befolkningstillskottet. De arbetare som vant sig vid arbetsförhållanden i Sverige perioden 1960-1992 fasas ut. En ny mindre bortskämd befolkning tar vid och gör Sverige konkurrenskraftigt. Till en början får vi räkna med en missnöjd skara av gammalsvenskar som bott i landet sedan 1960 - talet men med tiden utgör de en marginell del av befolkningen varvid en ny nöjdare befolkning etableras. Kommunikation mellan gammalsvenskar och nya svenskar bör minimeras då gammalsvenskarnas minnen från förr kan sprida missnöje. Långsiktig lobbyingverksamhet via näringsliv, politiska partier och media vill jag aktivera intensivt. Det görs genom systematisk rekrytering så att lojala personer hamnar på rätt plats. Jag har erfarenhet av sådana processer både vad gäller rekrytering av generaldirektörer och ledare inom Försäkringskassa och arbetsförmedling. Forskningsanslag till universitet och via EU harmoniseras så att rätt forskning bedrivs. David, vad har jag för budget i min tänkta opinionsbildning?

Inledningsvis 3 miljarder svenska kronor per år. I takt med uppnådda resultat mer, svarar David efter en kort paus. 

Erics nervositet är borta.

Då föreslår jag att vi…


Eric är i sitt esse, glömmer bort kameran, i 30 minuter lägger han upp riktlinjerna för att nå uppdragsgivarens mål. Till slut avbryter David honom försiktigt, och tackar.

Nu ställer jag några sammanfattande frågor, som du ska svara ja eller nej på, säger David.


Vill du Erik Levander arbeta som Sverigestrateg för en global aktör, konfidentiellt, med ersättningen 700 000 kronor per månad, hemligt insatt på adekvat anonymt bankkonto i enlighet med uppdragsgivarens säkerhetspolicy?

Ja.

Vill du fortsatt stärka arbetslinjen från 2012 års nivå oavsett riksdagsmajoritet?

Ja.

Vill du verka för att Sveriges befolkning och arbetskraftsutbudet dubbleras inom 15 år, med en bonus för din del på 100 miljoner kronor för varje miljon arbetare som Sveriges population ökar i antal?

Ja!

Vill du kraftfullt arbeta för att enbart utbud och efterfrågan på arbetskraft, inte hämmande lagstiftning med minimilöner, styr lönebildningen framöver?

Ja.

Vill du verka för att Sverige även i fortsättningen är ett av de bästa länderna i världen för utländska gruvföretag, så att sänkningen på statlig mineralskatt från 50 procent till dagens 5 promille bevaras intakt?

Ja.

Vill du sprida insikten om att ökade löneklyftor är något positivt och nödvändigt för tillväxtens och välfärdens skull?

Ja.


Eric får ett papper och David ber honom att skriva under en lojalitetsförklaring. I pappret står förutom dessa uppräknade mål, till vilka han får bedyra trohet, att Eric i händelse av besvär garanteras boende och status utomlands. Allt i relation till de resultat han uppnått för uppdragsgivarens räkning.


David har haft en objektiv hållning under hela dagen. Ändå upplever Eric att David är nöjd. En ytterst kompetens ung man, tänker Eric. Eric har med tillfredsställelse fått höra, och i kontraktet underteckna, att det är avgörande att han behåller sitt nuvarande arbete som riksdagsman om han ska komma ifråga som Sverigestrateg. Uppdraget kan som längst löpa i 15 år om önskade resultat uppnås, inte heller David känner till vem uppdragsgivaren är, endast att det handlar om en världsledande global aktör. Eric lovas svar den 29:e mars. David berättar att han nu har gjort sitt. Och att de inte ska träffas mer. David säger att han ska göra ytterligare tre intervjuer under veckan. Kandidaterna är alla erfarna och omsorgsfullt utvalda topp - politiker inom socialdemokratiska arbetarepartiet och nya moderata arbetarpartiet.


Eric Levander säger adjö till David och går ut på Norra Vallgatan, passerar en tiggare och tar Öresundståget från centralen till Kastrup. Klockan 21.30 sitter Eric i sin etagelägenhet på Norrmalmstorg med en maltwhisky i handen och tittar ut genom fönstret på månen den gula.


Morgonen den 29:e mars 2012 sitter Eric och skriver på sitt kontor. Om ett par timmar ska han få resultatet av rekryteringen till Sverigestrateg. Han har redan skissat ett tal för opinionsbildning: ”vi kan välja på två ting, tillväxt eller katastrof. Tillväxt innebär ökade resurser, bevarad välfärd, ett Sverige för alla. Vårt grannland Norge tar vara på sina resurser. Låt oss ta vara på våra. Vår järnmalm kan betyda lika mycket för Sveriges tillväxt som oljan för Norges. Världen behöver Sveriges resurser. Att låta resurserna ligga overksamma är katastrof, utvecklingsfientlig snålhet. Vi kan antingen utveckla Sverige, bevara vår svenska välfärd och bidra till global utveckling och antirasism, eller så kan vi låtsas att vi inte har ett stort land och väldiga rikedomar. Genom att välkomna alla människor och alla företag som vill skapa jobb blir vårt land rikt. Låt oss öppna oss mot världen än mer och tillsammans skapa global utveckling. Man behöver inte vara rasist om man inte är för tillväxt, men risken ökar enormt. Varför ta onödiga risker?”

Eric sitter på sitt kontor, upphör en stund med att skriva på sitt tal och funderar: Jag vill ge åhörarna hopp. Vad vi exporterar spelar ingen roll, bara det är lönsamt. Det övergripande målet, tillväxt, står fast. Oavsett parti.  Jag levererar resultat. Det har jag alltid gjort, och jag belönas med pengar och position i förhållande till min insats. Systemet fungerar. Det är jag ett bevis på. I grunden ser jag politiken, och livet, som ett spel. Jag vill ge alla en chans att vara med i spelet, oavsett kön, oavsett bakgrund, oavsett hudfärg, religion, eller handikapp. På 80-talet valde jag att gå över till det socialdemokratiska arbetarepartiet för att effektivare kunna påverka. Klargörandet av överutnyttjande och fusk inom socialförsäkringssystemet, ett klargörande som jag drev intensivt, var en bas för kraftfulla åtgärder för ett modernare Sverige. Det är viktigt för att de som verkligen är sjuka ska få sin sjukersättning. Det är för deras skull jag jagat fuskarna. Men sjukersättning går numera inte att leva på. Bidrag är på väg bort, familjerna får stötta sina sjuka mer. Det är inget jag talar om i klarspråk offentligt sedan jag blev socialdemokrat men jag bidrog till debatten om ”närande” och ”tärande” medborgare, att Sverige är en liten exportberoende nation, som inte kan ha hur många som helst anställda inom den ofantliga offentliga sektorn. Det beredde väg för det nödvändiga stålbadet i Görans regi. Jag är imponerad av moderata arbetarpartiet som genom sitt namnbyte och sin retorik så skickligt breddade sin väljarbas. En sammanslagning till socialmoderata arbetarpartiet är rimlig framöver mot bakgrund av senare tids utveckling. Visserligen bidrar motsättningen mellan partierna till den demokratiska legitimiteten, men tiden formar nya motpoler, och gamla förenas. Numera inser dock nästan alla att man måste sälja sig. Politik handlar om att sälja. Eric är stolt över att han först undersöker vad folk vill ha, vilka politiska budskap som är säljbara, och sedan saluför han en lämplig kollektion, som både passar partiet och det marknadssegment av väljarna som utgör målgruppen för respektive budskap. Marknad och demokrati och politik är därmed i praktiken samma sak. Eric börjar åter skriva: ”Är man konkurrenskraftig spelar det ingen roll om man är jude eller grek, svart eller vit, kvinna eller man.  Men människor måste försörja sig själva, oavsett kön och etnicitet. Så har det i grunden varit i alla tider. Så måste det vara. Alla måste göra rätt för sig. Det är resultatet, att man gör sig nyttig i det system man ingår i, som räknas. Den industriella revolutionen skapade grunden. Fortsatt tillväxt möjliggör en värld med 10 miljarder människor. Livslängden för jordbon ökar. Procentuellt färre svälter.  Medelinkomsten ökar. Siffror visar att i genomsnitt får alla det bättre! Aldrig har så många haft det så bra som idag. Högre utbildningsnivå utbildar bort klagandet. Det är de som saknar perspektiv som klagar. En upplyst människa klagar inte. En upplyst människa är nöjd. Nationalismen och den tillhörande rasismen spelar ut sin roll, storföretagen, småföretagen, entreprenörerna, alla de kvinnor och män som dagligen bidrar till tillväxt genom sitt lönearbete och sin konsumtion, förenas och skapar en bättre värld. Alla människor är inte konkurrenskraftiga och kan inte lyckas, det vet jag, men alla kan försöka. Själv har jag lyckas, för att jag har arbetat hårt, sett möjligheterna.  Det kan du också göra! Det viktiga är inte vilket parti du röstar på, det viktiga är att du arbetar för tillväxt. Om vi är i toppen eller botten av pyramiden spelar mindre roll än att vi vet, att vi alla som kämpar för tillväxt bidrar till en bättre värld. Och att vi vet att var och en belönas efter sin förmåga. Visst finns det ibland vissa smärre systemfel som behöver korrigeras en aning, men i det stora hela är allt inordnat till det bästa.

Utvecklingen går framåt.


Näringsliv och politiker, arbetare och arbetsgivare, vi kämpar tillsammans. Och ni som är i utanförskap, tro på er själva, så kommer ni också att lyckas.”


Eric lutar sig tillbaka och upplever sig ha stoff till den påverkan han eftersträvar. Helt i linje med tidsandan i global politik år 2012.


Så ringer Erics mobil.

Efter samtalet ler han med hela ansiktet, han är lycklig. Äntligen börjar jag nå min fulla potential myser Eric. Thatcher,  Reagan och Bush vågar han inte ens drömma om att mäta sig med. Men frågan är om han inte i sin roll som Sverigestrateg kan närma sig Reinfeldt och Persson? De fick synas, axla rollen som landsfader. Han ska som Sverigestrateg påverka utan att synas. Och faktiskt har han redan en högre lön än de någonsin haft. 700 000 kronor är en bra månadslön.


Eric vet att marknaden har rätt.

Lönen bekräftar värdet av det man gör.

Lönen som riksdagsman är mest fickpengar, men många bäckar små.

Var och en får vad den förtjänar, och jag belönas av marknaden för min kompetens, meritokratin fungerar utmärkt, konstaterar Eric och häller nöjd upp en kopp kaffe.



Föreställningar

 

Vi vet att makt först ofta legitimerats med våld, sedan bedrägeri, Amerikas historia och kastväsendets Indien är två exempel. Vi kan se att Asatro, faraonernas odödlighet och andra religiösa föreställningar liksom andra ideologer är ”hittepå” vars funktion är att legitimera makten. Men vi vill sällan se att vårt eget system också är ett ”hittepå” ens när vi vet det. Står vi som den iranske affärsmannen inför att välja på om våra barn ska lyckas och må bra i samhället genom att tro på en förtryckande tids anda eller att genomskåda och bekämpa den men därmed bli marginaliserade och utstötta väljer de flesta av oss, jag med, anpassning i tidens anda.

Sådana val sker nog per automatik via socialiseringen och överlevnadsinstinkterna. Så uppfattas den rådande ordningen som god sed hur den nu än är. Spelar vi med  medvetet, fegt men måhända klokt som upplysta politruker, hoppas vi att barnen ändå ska ha empati, ro och ha så mycket makt över sina liv att de ibland kan leva som riktiga människor. Vad som kanske händer i Sverige, år 2016, är att fler människor inte längre tror eller låtsas tro på maktens bud i samma utsträckning som tidigare?



Tid att leva


Den målinriktade handling som anses ha ett värde har alltmer associerats till lönearbete.  Lönen är måttet på värde, inte handlingarna. - Vad jag arbetar med spelar ingen roll, viktigast är att jag får en månadslön på över trettio tusen kronor, förklarar en mellanchef för mig samtidigt som hon allvarligt försäkrar att hon verkligen tycker om att arbeta men att det egentligen inte spelar någon större roll vad hon gör. Hon har accepterat arbetslivets spelplan och är så hygglig hon kan inom dess ramar, och ibland till och med lite utanför ramarna. Vad mer kan hon göra?



En gång hjälpte hon mig fly från en arbetsplatsdiktatur, hon föraktar sin chef och ser att organisationen är sjuk men undviker att tänka på sådant hon inte kan ändra, hon är vänlig med sina underordnade, skyddar dem mot organisationen när hon kan, - jag skulle gå under om jag tänkte kritiskt som er, säger hon till mig och en annan kritisk löneslav. Hon har lätt för att axla rollen som chef, vilket hon varit på ett eller annat vis hela sitt arbetsliv. Vet dock inte vad hon ska göra lediga dagar och mår dåligt när hon inte arbetar, för arbetet hindrar henne från att tänka för mycket. Några fritidsintressen har hon inte utvecklat förutom att shoppa. Genom att vara en kugge i det ekonomiska systemet tjänar man ekonomins intresse och i brist på andra genomförbara alternativ framstår det som om man då också tjänar sina egna. Bertrand Russell klargjorde 1932 i novellen In praise of Idleness att redan den tidens teknik gjorde det möjligt att minska den mänskliga arbetskraften kraftigt och ändå trygga livets nödvändigheter för alla människor i Europa. Första världskriget var ett bevis. Produktiviteten kunde upprätthållas samtidigt som 60 miljoner människor mobiliserades som soldater. Krigsåren 1914-1918 levde hela befolkningen i den moderna världen på en hygglig materiell nivå och den effektiva organisering som praktiserades när miljoner män krigade hade kunnat bestå om arbetstiden efter kriget minskat till hälften.


Betydelsen av detta faktum doldes av ekonomerna.


Istället för fyra timmars arbetsdag, som var möjlig då, återuppstod kaoset med överdrivet arbetskraftsutbud och överproduktion efter 1918. De som fick arbete i den hårda tävlan om jobben fick slita långa dagar medan resten fick svälta som arbetslösa. Nu, hundra år senare, är läget likartat. Nästan allt kretsar kring lönearbete, inte för att det är meningsfullt, utan för att det fungerar som världsreligion. Normalitet, hälsa, integration, framgång, identitet, allt kopplas till lönearbete samtidigt som behovet av mänsklig arbetskraft minskar. Miljoner människor är så dränerade på energi att de inte orkar aktivera sig på fritiden, samtidigt är 40 procent av Europas vuxna befolkning inte ”sysselsatta”, och därmed utan ekonomisk trygghet, vilket betyder att de blir föremål för skam och psykisk sjukdom. Det glädjande faktumet att produktionen kan upprätthållas trots att halva den arbetsföra befolkningen inte behövs i produktionen behandlas som ett individuellt problem.


Ledigheten som kunde vara en gåva blir en plåga när människans grundläggande värde antas vara som arbetskraft. Det krävs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem som det gamla sättet att tänka har skapat, påpekade Albert Einstein.  Idén att de fattiga ska ha ledig tid har enligt Russell alltid varit chockerande för de rika. I 1800-talets England var 15 timmars arbetsdag vanligt. När folk antydde att det kanske var lite väl långa arbetsdagar fick de höra att arbete höll de vuxna borta från spriten och barnen från att uppföra sig illa. Russell ansåg 1932 att samma oreflekterade pliktmoral fortfarande rådde men inte uttrycktes lika klart, och att denna negativa inställning till ledig tid orsakade mycket ekonomisk förvirring och lidande. "Låt oss för ett ögonblick begrunda arbetsetiken utan vidskepelse. Varje människa konsumerar av nödvändighet under sin livstid en viss mängd som kommer från mänskligt arbete. Låt oss anta att arbete på det stora hela taget är något otrevligt, då är det orättvist att en man konsumerar mer än han producerar."



I den utsträckningen, men bara i den utsträckningen, måste arbetsplikten erkännas konstaterar Russell och fortsätter: "Om en lönearbetare arbetade fyra timmar per dag skulle det finnas tillräckligt för alla och ingen arbetslöshet.”

Russell noterade att de rika för att hålla de fattiga nöjda med sin lott i århundraden har predikat arbetets värdighet samtidigt som de själva förblivit ovärdiga i detta avseende. Roland Paulsen påpekade då jag intervjuade honom 2014 att det sorgliga med vår tids herrar är att de själva verkar tro på sina egna lögner, blivit offer för den stränga arbetsmoralen de predikat och inte förmår njuta av sina privilegier längre. Russell märkte att den vanlige arbetaren inte anser att hans lycka kommer från lönearbetet, att han betraktar arbetet som ett medel att upprätthålla livet men att det är från den fria tiden han får sin glädje. I den mån som det är sant att människor i den moderna världen inte kan fylla sin ledighet med ett meningsfullt innehåll om de bara jobbar fyra timmar per dag tolkade Russell det som ett misslyckande orsakat av den moderna civilisationen och menade att detta inte har varit sant tidigare. 


Människor har tidigare i historien kunnat roa sig, leka och skapa, vilket senare förhindrats av effektivitetskulten. Fyra timmars arbete skulle berättiga oss till livets nödvändigheter och grundläggande komfort och övrig tid skulle människor få använda som de ville.


”En man som har arbetat långa dagar hela sitt liv kommer att bli uttråkad om han plötsligt blir sysslolös. Men utan ett avsevärt mått av ledighet är en människa utestängd från mycket av tillvarons bästa. Det finns inte längre någon anledning till varför den största delen av befolkningen ska lida av denna förlust; bara en dåraktig asketism får oss att insistera på att arbeta i stora mängder nu när behovet inte längre föreligger."


Digitaliseringen av i princip allt arbete går med stormsteg.

Arbetsmoralens praxis och den tillhörande oförmågan att ta vara på ledig tid, skapar ett enormt arbetskraftsutbud, ett snabbt växande prekariat, tilltagande psykisk ohälsa år 2016, desperation och social oro påminner om 1930-talet.



Fyra timmars arbetsdag och medborgarlön vore bättre.






Källor:

In praise of Idleness, Bertrand Russell

Sysselsättningsgrad internationellt, Ekonomifakta.se



En härlig ledig dag


Du öppnar balkongdörren, en liten symfoni av fågelsång hörs. En koltrast kvittrar i fjärran samtidigt som en skata elegant landar på gräsmattan, solen går upp och du sätter dig på balkongen med en kopp te, mjölk och honung.


Morgonsolens värme känner du på din vänstra kind, daggens svalka på din högra. Ett stort gammalt körsbärsträd blommar, på avstånd klämtar en kyrkklocka medan du vaknar. Du njuter av värmen och tänker att du kanske inte borde tillbringa halva natten med att se Walking Dead och därefter spela schack. Teet smakar gott.



Du är utvilad och glad.


Det är en vacker dag. Om en stund ska du träffa dina nära och kära. Du undrar varför det är svårt att beskriva harmoni och stillsam glädje över att leva, sådant som du känner just nu. Och så lätt att kritisera.


Kanske är det så att välbefinnandet inte är så uppseendeväckande och varseblivningen i hög grad designad för att upptäcka potentiella faror?


Å andra sidan vet du att du lyckades fly från en fruktansvärd arbetsplatsdiktatur och du är medveten om lyckan i att få rå över din egen tid.


All energi går inte längre till att hantera en sjuk arbetsmiljö. Tvärtom, du har tid och kraft att leva.


Du har turen att ha klart bakåt, goda relationer, och vaknar utvilad till lediga dagar som denna, du är nöjd med din tillvaro.


Då är det ganska lätt att njuta av livet. På kvällen kan du konstatera att dagen blev så avslappnad som du trodde bara genom att vara tillsammans med dem du tycker om, sola, vila, umgås.


Och du somnar nöjd.





Beskrivningen efteråt


Vi har vanligtvis turen att inte ingå i så destruktiva sammanhang som de soldater som, när kriget förlorats, får ta ett personligt ansvar för en del av det lidande de medverkat till. Hade soldaterna däremot vunnit kriget hade samma fruktansvärda gärningar hyllats.


Det är inte gärningarna som avgör utfallet utan beskrivningen efteråt. Plantageägarna i sydstaterna ansågs länge som samhällets stöttepelare och hade sydstaterna vunnit amerikanska inbördeskriget hade slavplantagerna fortsatt beskrivits vara en meriterande verksamhet, nödvändig och god för samhället.

De som vill klättra högst har redan vid start accepterat spelplanen, de omfamnar den, annars kommer höghöjdsklättringen kräva att de gör det. Ytterst är moralbudet att makt är rätt. Filmen Assault on Wall Street handlar om en säkerhetsvakt, Jim, som till följd av bedrägeri på Wall Street 2008  snabbt förlorar alla sina besparingar samt hem, jobb och sin älskade hustru.


I en slutscen säger den höge finansman som ytterst är personligt ansvarig för bedrägerierna och Jims samlade elände: ”Det finns ingen människa som är värd över 100 miljarder dollar – som kommit över pengarna ärligt. Kolla på Vanderbilts, Carneiges, Gettys, Morgans, Hursts, Rockefellers. Hur tror du de fick pengarna? De annekterade territorier, affärsrättigheter och dödade ursprungsbefolkningen, importerade slavar och sålde vapen både till Nord och Syd och kontrollerade politikerna under inbördeskriget. Och de är hjältar! Amerikanska hjältar.” Affärsmannen framhåller att vi lär våra barn att ärlighet och hårt arbete är nyckeln till finansiell rikedom, men så är det inte. ”Mina barn ska till Yale eller Harvard, de ska inte till något krig. Det är dumt vitt slödder och svarta gettoungar som ska slåss i USA:s meningslösa krig. De kommer att skydda Amerikas säkerhet och affärer. Jag blir rikare och rikare och får högre och högre bonusar. Det är samma gamla visa. Finansmännen, ägarna och rådgivarna blir rikare. Det är småfolket som alltid förlorar i längden. Såna som du.”




Hur fungerar samvetet?


Vi vill vanligtvis belönas och gör då vad vi tror krävs. Organisationer vill uppnå sina syften och formar de underordnades sam-vetande därefter. Kanske har vi genom våra personliga erfarenheter själva ibland möjlighet att påverka våra programmeringar en smula? Smulan kan vara betydelsefull. Men kvar av den fria viljan är när systemet så kräver med tiden ofta bara en tummetott. En bunden vilja som upphöjs till god moral för att organisationen ska bevaras och för att de lydiga troende ska kunna upprätthålla en positiv självbild. De ska inte medvetet konfronteras med sina destruktiva handlingar, inte få dåligt samvete. När så behövs sägs blått vara gult och ifrågasätter du påståendet blir du avslöjad som varandes socialt inkompetent. Är syftet med samvetet att överleva är det den som talar sanning som får dåligt samvete när detta äventyrar din ställning. Lydnad, stress och samvete har ytterst sina rötter i rädslan för att dö.

Istället för att styras av en extern upphöjd Gud styrs samvetet av en uråldrig primitiv rädsla. En rädsla som länge tjänat oss genom ändamålsenliga stressutlösta handlingar men som allt oftare är dysfunktionell då faran inte kommer från djuren i naturen utan från våra egna reaktioner, våra ledare och vår egen civiliserade kultur.

Samvetets primära uppgift är överlevnad. Problem uppstår när individens upplever att hennes överlevnad kommer i konflikt med andras överlevnad. De mäktiga legitimerar gärna sin makt med att de är utvalda av sin tids gud för mänsklighetens bästa. Var och en får den makt den förtjänar är budskapet och de mäktiga har fått sin makt genom sina förtjänster. Detta påstår makthavarna gäller i det egna samhället. I andra samhällen däremot, i andra tider, kan det ha förekommit orättvisor, men här är det annorlunda.

Samvetet förefaller aktiveras när vi har skadat någon som kan hämnas. Rädslan är samvetets väckarklocka. Den som har sådan makt, eller blindhet, att han aldrig behöver vara rädd upplever, om detta resonemang stämmer, inget dåligt samvete.



I ett hårstrå


Se mig! Älska mig!, sägs vara barnets grundläggande behov och uppmaning. Spädbarn som inte får närhet dör. Hjärnan, cellerna och immunsystemet stärks av omsorg. Tvingas vi däremot utföra meningslösa sysslor och ingår vi i ett orättvist sammanhang och till exempel blir föraktade kan även det avläsas i immunförsvaret.

Likt årsringarna i ett träd berättar avlagringarna av kortisolnivåer i ett hårstrå om våra vardag. Vid Linköpings Universitet har forskare vidareutvecklat en metod som undersöker stressnivån på gruppnivå via människors hår.  De har konstaterat effekter av stress hos grekiska studenter jämfört med svenska studenter efter den ekonomiska krisen i Grekland. Vid kronisk stress går kortisolnivåerna ner, grekerna mådde betydligt sämre än de svenska studenterna visade deras hårstrå.

”De krav som ställs på människor i dagens västerländska samhälle framkallar samma biologiska stressreaktioner som de vilka hjälpte våra förfäder att överleva genom att stärka deras beredskap för kamp eller flykt.”, står det i Nationalencyklopedin.

Hur förhåller man sig till en ambitiös hänsynslös chef och en destruktiv arbetsmarknad?

Hur klarar man av betingelser där ekonomin är mänskligheten herre istället för dess tjänare?




Traditionella samhällen


Milgrams experiment visar att situationsfaktorerna är avgörande för vilka handlingar en människa ska utföra och sedan uppleva som moraliska. Göran Burenhult visar i sin bok Det ofullkomliga djuret hur ursprungliga samhällssystem och religiösa föreställningar formas  utifrån två avgörande situationsfaktorer, tillgång på föda och näringsfång.

Burenhult har som utgångspunkt att vi är biologiska varelser, inte bara sociala konstruktioner. 

Är tillgången på föda god och det inte är konflikter med omgivande stammar innebär detta att det blir en rik kultur och kvinnans ställning blir god, skapelsemyter och Gudar är då ofta feminina och kvinnor har stor makt.

”Det är i dessa samhällen som ”jämlikheten” mellan könen är som störst, och där kvinnan är minst lika dominerande som mannen i religiösa, ceremoniella, ekonomiska och sociala förhållanden. Kännetecknande för samhällen med utpräglat kvinnlig symbolik är också en genomgående positiv inställning till sexualiteten. De flesta jägare-samlar-samhällen kan räknas hit, och det är också denna form av arbetsfördelning och samhällsorganisation som vi under evolutionen anpassats till. Lite förenklat kan man säga att människan under årmiljoner överlevt och utvecklats därför att män och kvinnor också haft olika könsroller och arbetsuppgifter.”

Är det ont om föda och konflikter med angränsande stammar blir resultatet däremot det motsatta. Kristendomen utgår till exempel från en miljö där det var mycket konflikter och Gudsuppfattningen och kvinnosynen blev därefter.


Kvinnors dominans och gynnsamma villkor tycks höra ihop, och riskfyllda villkor verkar höra ihop med manlig dominans, enligt  arkeologiprofessor Göran Burenhult.


Den fastställda Moralen, Gudarna och religionerna skapar vi utifrån situationsfaktorerna. Syftet med moralen är att främja överlevnaden, livet, och /eller systemet. Ett problem är att vad som främjar den enes liv och överlevnad främjar inte alltid den andres. Och vad vi tror främjar eller hotar överlevnaden kan vara felaktigt. En hänvisning till religionens bud och Gudarnas vilja legitimerar kollektiv moral. Ekonomisk tillväxt, pyramider till faraos odödliga ära och teknisk utveckling associeras till moral och överlevnad. Dess förespråkare ser dessa ting som framsteg, närmast omöjliga att ifrågasätta. Likaså kan galen resursfördelning  som gynnar ett fåtal framställas som något nödvändigt och därför moraliskt.

Forskaren Peggy Reeves Sanday har påvisat miljöns och näringsfångets betydelse för kvinnlig och manlig skapelsesymbolik och dess påverkan på könsroller och aggressionsnivå i traditionella samhällen. Hon observerade bland annat att männen var nära spädbarnen i traditionella samhällen där omgivningen var ofarlig men långt borta från dem när omgivningen var farlig.



Jag tycker det var ett privilegium och en glädje, att ha fått ägna några år till mina barn då jag inte passade in i arbetslivet men tydligen som hemmaman, troligtvis för att konkurrensen inte var så stor på detta område. Men många konkurrenskraftiga män, och numera även kvinnor i arbetslivet har inte möjligheten att stanna hemma 3-4 år med sina barn. Och det har inte heller männen i de traditionella samhällen där konkurrensen om föda är stor.

En huvudjägare på Nya Guinea till exempel står inför ett tvingande val när han ska döpa sitt barn; ta huvudet och namnet från en människa i en fiendestam eller döda sitt eget barn innan barnet fyller ett år. Barnet får om pappan lyckas ta ett huvud samma namn som den döde. Huvudjägaren har inte utrymme att ifrågasätta stammens sedvänja. Om han tvingas döda sitt barn ser han detta givetvis som ett personligt och inte ett strukturellt problem och känner han skuld är det för att han inte kunde göra sin plikt som huvudjägare.


Hans kvinna ifrågasätter inte heller stammens moral utan lägger ansvaret på honom och beklagar att hon har en klåpare till man, en odugling. Dödandet av en fiende när ett barn föds håller populationen i territoriet och näringsuttaget i balans och är ett svar på situationens krav. Låt oss säga att mannen tänker, "jag vill inte vara kannibal, jag vill lägga om stammens kosthållning radikalt" och ger uttryck för dessa tankar. Hans önskningar lär inte mottagas med applåder. Detta har han på känn där han sitter och grubblar på huruvida han ska gå på huvudjakt. Varken hövdingen, gruppen eller hans kvinna lär fyllda av kärlek lyssna på hans vegetariska idé. Antingen, tänker han, anser de mig galen eller så slår de ihjäl mig, varpå jag i vilket fall som helst blir ett varnande exempel. Så han reser sig upp och går på huvudjakt, spelar sin förväntade roll med sin bundna krökta vilja, vilket han tycker är dåligt, men ändå  klart bättre än alla andra för honom genomförbara alternativ. Hans barn får leva, och det är det viktiga. Kan han bara göra sig av med sina betänkligheter, sin empatiska svaghet för fienden, känslan av meningslöshet, kan han bli en duktig kannibal som frun och föräldrarna är stolta över.







Arbetsmarknadspusslet


Du är nyutnämnd arbetsmarknadsminister. Din officiella uppgift är att argumentera för full sysselsättning och övertyga folk att pusslet kan läggas, utifrån regeringens principer om t.ex. utbudsstimulerande reformpolitik. Detta innebär att du samtidigt som du lägger pusslet, ska få fram fler arbetssökande.


Här är bitarna (människorna i arbetskraften)

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx



Här är ramen (arbetsmarknaden)


xxxxxxxxxx

x              x

x              x

x              x

xxxxxxxxxx



Kom ihåg: Inte förkorta arbetstiden, inte ändra ramen. Skaffa fram fler arbetssökande samtidigt som du talar om full sysselsättning. Du får trolla med nyspråk och statistik. Att en treåring ser att bitarna inte får plats i ramen ska inte hindra dig från att hävda att det går. Till ditt förfogande har du en uppsjö av ekonomer..


Pusselbitarna x är arbetskraften.

Det är dem du ska påstå får plats på arbetsmarknaden, i ramen, där de inte får plats. Jonglerande med hur sysselsättningsgraden ska räknas är sådant du kan ägna dig åt för att ge sken av förbättringar som arbetsmarknadsminister, likaså att fördunkla jämförelser över tid. Samt att skapa köer och utbildningar av alla de slag. Din månadslön är drygt 112 000 kronor.


Bland dina föregångare kan nämnas Ylva Johansson och Sven Otto-Littorin som givetvis fick posten på grund av sina eminenta meriter.


Sociologins grundares tvivel


Sociologins uppgift var från början att bana väg för en modern ordning.

Individuella handlingar blev föremål för reglering eftersom sociologin ville vara en användbar vetenskap för ledarna.

"Grundarna av den moderna sociologin hade vissa tvivel på visdomen hos det projekt de studerade och beskrev som den sociala verkligheten” påpekar Zygmunt Bauman. Weber beklagade individualitetens upplösning och Durkheim hade onda aningar beträffande solidariteten. Det talas idag om individualismen, men alla gör ju likadant, går till jobb, knappar på sina mobiler, är rädda och lydiga på sina arbetsplatser.


Detta tvivel sociologins grundare kände omfattade inte följarna som gjorde sociologin till "vetenskapen om konsten att hålla sig inom ramarna" framhåller Bauman: 


"Det ledarskapsperspektiv som grundarna studerade på samma sätt som entomologerna undersöker en insektsarts bisarra levnadssätt tog de flesta av deras efterträdare till sig med öppna armar."


Alla jublade dock inte.

Bauman nämner Robert Lynchs artikel ”The science of Human relations” som var publicerad i New Republic 1947. Sociologin beskrivs där som en vetenskap som skickligt används för att kontrollera människor i syften som inte överensstämmer med deras egen vilja och framstår som ett redskap för masskontroll och dess framsteg därmed som ett hot mot demokratin.

Bauman konstaterar att nationalstaterna som sociologin en gång tjänade har mist sin makt och att ledarskapet nu på 2000-talet styr oss med nya metoder. ”Nu för tiden vilar ledarskapets konst i allt högre grad på att vägra leda och istället låta de forna objekten för ledarskapet göra som valutorna på dagens avreglerade marknader: hitta sina egna nivåer.” 


Ledarna ska inte längre kontrollera sina underlydande. 


De anställda behöver inte övervakas längre, de tävlar om att visa sin användbarhet för sina chefer istället.

Det gamla systemet producerade en feg, trög, konformistisk mentalitet.

Det nya avskaffar människors trygghet och göder en elit av superrika och en faslig massa karriärister och politruker som bedyrar att orättvisorna är rättvisa med argumentet att en och annan smula kan ramla ner till småfolket.

Maktrelationerna följer nu varumarknadens mönster som enligt Bauman ersatt ”regler med förförelse, befallningar med PR, övervakning och tillsyn med skapande av nya behov.”


Leibniz och tidens anda


Bertrand Russell skriver i Västerlandets filosofi att Leibniz var en av de främsta intelligenser som någonsin funnits men att han som människa inte var tilltalande. Sina bästa tankar undvek han att offentliggöra.”Vad han offentliggjorde var avsett att förskaffa honom gunst hos prinsar och prinsessor.” 


"Leibniz ville inte utmana sin tids mäktiga män och kvinnor. Den bland makthavare populäre Leibniz hade en offentlig lära men privat gömde han andra läror i skrivbordslådan, som han fruktade  skulle uppfattas som anstötliga av auktoriteterna. Det var den populäre Leibniz som uppställde läran att vår värld är den bästa av alla tänkbara världar (vartill F.H Bradley fogar den sarkastiska anmärkningen ”att allt i den är ett nödvändigt ont”) ; det var den Leibniz, som Voltaire karikerade såsom doktor Pangloss.”


För min del undrar jag hur vanligt det kan vara att stora begåvningar levererar till makten vad makten vill ha trots att de själva inte alls tror på teorierna? Som jag fattar saken fick prinsarna och prinsessorna en uppdaterad version av doktrinen att makten är av Guds nåde av geniet Leibniz, en teori som var så komplicerad att få kunde vederlägga den men desto fler kände sig dumma som intet begrepp. Vilket egentligen var klokt för kärnan var imaginär. Leibniz gav sin tids kejsare nya kläder. Jag tror att många av vår tids ekonomer fyller samma funktion, de rika ska vara rika så att smulorna ramlar ner på de fattiga. Även om få orkar vederlägga teorierna och en minoritet lyssna på vederläggningarna ser vi verkningarna, men dessa enorma orättvisor säger de troende, som doktor Pangloss, är något nödvändigt ont. Och egentligen är det onda inte ont utan bara nödvändigt. Så vad gnäller egentligen småfolket om?De borde vara tacksamma!  Och människor, framförallt medelklassen och överklassen fortsätter låtsas tro så länge det verkar gagna deras intressen. I vilket fall verkar ju alternativ saknas till att ”gilla läget”. Festligt vore dock om vår tids Liebnizar, trädde fram och sa;  - Jag tror inte ett skit på min egen teori, den hittade jag på för dessa maktlegitimerande lögner var vad marknaden ville ha.


Tjänstemännens lojalitet


Helle Larssen började som EU-anställd webbredaktör hösten 2007. Tidigare hade hon arbetat på svenska dagstidningar och upplevde sig då som en självständig journalist som granskade Europas maktcentrum. Nu kom hon att arbeta för maktcentrumet, fick fina anställningsvillkor, hög lön och märkte hur förmånerna påverkade henne. I sin bok Tystnadens Europa berättar hon om hur de EU-anställda tystas på grund av lojalitetsplikt och ekonomiskt beroende.


EU tjänstemännen har många regler att ta hänsyn till, en  är de ska ha ”gemenskapens bästa för ögonen”, och att de ska vara lojala mot institutionen och skydda dess anseende. Helle Larssen och beskriver hur lojalitetsplikten äter upp yttrandefriheten. Hon visar hur rädda tjänstemännen är att förlora sin ekonomiska trygghet och hur detta påverkar dem. ”Tjänstemännen lever på så sätt i ett eget rike där de har alla sina tillgångar och hela sin ekonomiska trygghet. Det gör dem onåbara och omöjliga att skada från omvärlden. ”Så länge de är lojala mot riket är de skyddade. Att hemlighålla misstag, bedrägerier och ineffektivitet i lojalitetens namn vägs mot öppenhet. Den som väljer öppenhet kan förlora allt. Ett fåtal, som Dorte Schmidt Brown från Danmark, blir whistleblower. Hon blev, som många andra Eu visslare, avpolletterad som invaliditetspensionär för att hon protesterade mot en misstänkt felaktig upphandling. Hon fick fina betyg i jobbet tills hon protesterade. Hennes arbetskamrater ville plötsligt inte längre sitta vid samma bord på lunchen, en del sa att de kunde träffa henne privat, att de inte vågade synas med henne på arbetsplatsen. Dorte klagade och förlorade i Eu domstolen och blev 2002 "invalidpensionär", som tycks vara standardlösningen för att hantera whistleblowers. De får en generös pension. Men fortsätter de tala och inte har lärt sig läxan kan de förlora även den. Dorte ville bevisa att hon hade rätt. Hon trodde att hon genom att visa mod och påpeka oegentligheter skulle sporra andra tjänstemän att våga följa efter. ” I början trodde jag att det handlade om att bevisa saker. Men senare förstod jag att alla redan visste. Det enda vi var oeniga om var huruvida vi skulle göra något åt det eller inte. Jag tror att mitt fall har fått den motsatta effekten mot vad jag ville. Efter mitt fall är det inte så många som har klagat på saker inom EU.”

Helle Larssens bok manar till eftertanke om man vill begrunda de krafter som får människor att tiga och lyda.  Hon konstaterar: ”Även om man från filosofiskt och statsvetenskapligt håll kan hävda att en människas rätt till yttrandefrihet alltid är starkare än lojalitetsplikten mot en arbetsgivare och att ämbetsmännen måste kunna rapportera om de upptäcker oegentligheter i statlig förvaltning, så är det inte så det ser ut i verkligheten, varken i EU eller i Sverige.”


Vad tjänar EU -tjänstemännen per månad?

Tydligen är en månadslön på 160 000 inte ovanligt men 80 000 är en vanligare månadslön. Uppgifterna är några år gamla, så siffrorna ska justeras uppåt om man vill vara exakt.

Källor:

Therese Larsson i SvD 13.1.2013, Eurokraternas förmåner och löner provocerar. 




Meningslös kritik

Att kritisera visar sig ibland helt meningslöst. Hoppet om positiv förändring som låg bakom kritiken kanske försvinner. Bättre är då att njuta av livet.


Maktobalans

När en människa har enormt mycket makt och en annan ytterst liten, vad händer då med deras samvete i en konflikt? En liten inbillad oförrätt som den nästan helt maktlöse utsätter den nästan allsmäktige för stämplas som ett allvarligt brott. Den nästan allsmäktige känner sig djupt förorättad. Den nästan maktlöse blir rädd och känner motsvarande dåligt samvete för handlingar hon inte utfört. Då den enormt mäktige med sina anhängare begått till exempel ett folkmord känner han däremot inget dåligt samvete efteråt. Folkmordet presenteras, om det nämns, som ett nödvändigt hjältedåd. Och de som varit delaktiga belönas och känner sig duktiga. Hur är detta möjligt?

Jo för att samvete handlar om rädsla och överlevnad. Det är inte ånger över handlingen utan rädslan för konsekvenserna av handlingarna som aktiverar samvetet.


Den enormt mäktige skyldige som inte har några konsekvenser att frukta känner därmed inget dåligt samvete. Fruktan är ofta samvetets startmotor. Den maktlöse oskyldige däremot är så rädd att samvetet går på högvarv. Den falska skulden för brottet som inte begåtts kommer att drivas in. Och vi blir rädda när vi inser att makt i praktiken blir rätt. Det moraliseras över dem med lite makt för det är hanterbart att straffa dem och få dem att ändra beteende. Men där det inte är hanterbart att utkräva ansvar moraliseras det knappt eftersom det inte är lönt. På liknande sätt tycks det vara med ilska. Vi är arga på dem vi har råd att vara arga på, dem vi inte fruktar så mycket. Ilskan som visas står mer i förhållande till mottagarens avsaknad av farlighet än ogärningen denna gjort. De verkligt stora illgärningsmännen vågar få visa ilska mot så länge förövarna har sin makt kvar.




Ska människor ha lika rättigheter måste de också ha lika makt


Den som har mer makt kommer att ta sig större rättigheter. Absolut makt ger absoluta rättigheter, minimal makt minimala. Konformism och auktoritetslydnad är överlevnadsstrategier på en ursprunglig nivå som präglar oss som flockdjur. Att klandra oss för att vara konformistiska är som att klandra oss för att vi blir berusade av alkohol.  Att vara människa innebär att vara beroende av flocken, alla är det, mer eller mindre.  Genom att erkänna att alkohol påverkar vår varseblivning och våra handlingar har vi bättre förutsättningar att undvika och att hantera alkohol, som också har sina positiva sidor. Samma sak gäller konformism plus auktoritetstro = tidsandan. Tydligen är maktens inverkan på oss svårare att erkänna än alkoholens. Det är lätt att bli berusad av tidens anda. 



Anna Hedborg talar för ekonomisk demokrati tvärtemot tidens anda.


Hög standard


Jag tycker om att vara ledig. Vara utomhus. Promenera. Tänka. Bestämma själv vad jag ska göra. Vara tillgänglig för dem jag bryr mig om. Det är hög standard för mig. Att bidra till det gemensamma gör jag gärna om villkoren är anständiga. Jag hade gärna lönearbetat fyra timmar per dag och levt på den materiella standard som rådde år 1950 i Sverige. Det hade räckt för mig om jag i övrigt fick vara fri. Låter detta utopiskt kan det sägas  att debatten på 1980-talet var öppnare än idag.  Produktivitetsutvecklingen visade 1984 att pensionsåldern år 2002 borde kunna ligga på 43 år. Dataeffektutredningen och Leif Drambo berättade om detta vilket framstår som extremt nytänkande idag.


Då var tankarna inget särskilt. Både socialdemokraternas kvinnoförbund samt vänsterpartiet och miljöpartiet önskade då rejält förkortad arbetsdag. År 2015 talas det istället om att höja pensionsåldern till 69, i ett bedrägligt sken av att det är ett erbjudande. Det känslomässiga välståndet för majoriteten har uppenbarligen inte ökat och inte den verkligt meningsfulla valfriheten heller sedan 1984. Trots att tillväxten ökat i fyra årtionden så verkar det som att landet är fattigare, att arbetarna blivit än mer förslavade, helt enkelt att sådant som föreföll möjligt 1980 nu förefaller vara önsketänkande.



På ledig tid har jag varit till störst glädje och nytta för mig själv och andra. Hade jag kunnat välja att löneslava tills jag var 43, eller 53 och sedan dra mig tillbaka hade jag gjort det, men detta val finns inte. Istället har vi massarbetslöshet och trötta löneslavar och ungdomar utan framtidstro. Depressioner är nu den vanligaste anledningen till funktionsnedsättning enligt WHO och om tjugo år beräknas depressioner vara det allra vanligaste hälsoproblemet globalt.

Valet att arbeta mindre och leva mer har i stort sett varit omöjligt att göra, jag har nu lönearbetat 30 år och detta vanligtvis meningslösa lönearbete som låginkomsttagare har tagit en stor del av mitt liv. Framgång för mig är tid att tänka, umgås, vara utomhus, gärna vid havet, skapa något, studera. Men kraven på att vara funktionellt dum i arbetslivet har nått häpnadsväckande nivåer på 2000 – talet. Illavarslande är att detta tillstånd är synonymt med agenttillståndet, en förutsättning för galna krig. Den pågående globala prekariseringen kan förvisso uppfattas som ett galet ekonomiskt krig. De rika mot de andra. Jag tror på maktdelning, att grundläggande behov ska vara uppfyllda för att människor ska må bra. Det är ju framgång isig. Jag är också naturromantiker och har idealiserat naturfolk genom antropologer som Göran Burenhult. Jag har däremot svårt att idealisera industrialismen och det moderna arbetssamhället när resurserna används destruktivt.

Jag tycker att mänskligheten går åt fel håll och plågas av ödesdigra vanföreställningar. Vanmaktens optimism är ett självbedrägeri påhejat av media och politiker. Egentligen finns ju förutsättningar för att mänskligheten ska ha det bra, men bara om resurserna fördelas rättvist.

Den relativa misären, som Roland Paulsen talar om, vad som är jämfört med vad som skulle kunna vara, är sorglig. Många av dem som klättrar högst är uppenbart i någon form av agenttillstånd.

Människor mår bra av att få utvecklas delvis utifrån sina lite olika förutsättningar, men skillnader i behov av mat, rent vatten, bostad, resurser och annat som är grundläggande är inte stora.  Det är inte så att vissa människor av biologiskt tvingande  skäl verkligen behöver 10 000 gånger mer än andra. Det finns ett begränsat spann för människors behov, en normalfördelning inom rimliga gränser. Längd, vikt och kroppstemperatur må variera något, men skillnaderna är relativt beskedliga. Detta borde också gälla inkomst och förmögenhet. I DN ekonomi 2014-01-20 kan vi läsa om välgörenhetsorganisationen Oxfams rapport Working for the few som visar att: Sverige ligger trea på listan över länder där de rikare blivit rikare sedan 1980.

De 85 rikaste personerna på jorden har lika mycket pengar som de 3.500.000.000 fattigaste.

70 procent av världens befolkning bor i länder där inkomstklyftorna ökat de senaste 30 åren och i USA har den rikaste procenten tagit 95 procent av tillväxten efter finanskrisen 2008, och 90 % av befolkningen har blivit fattigare.


Detta tyder inte på att alla fått det bättre, däremot har de rika blivit rikare, i Sverige och globalt. Elitens förmenta egenintresse beskrivs som mänsklighetens bästa.


Självständighet kontra rädsla


”Vilken lycka för makthavarna att människor inte tänker” sa  Adolf Hitler. Han gillade inte självständiga människor som ifrågasatte honom. Det mest effektiva sättet att hindra människor från att tänka självständigt är att skapa stor rädsla och starka känslor, kollektiv stress, undantagstillstånd, överdrifter, och det visste Adolf, han studerade sin tids mest moderna behavioristiska säljpsykologi och praktiserade den med fruktansvärd skicklighet. I affekt tänker vi dåligt. Att ständigt vara upptagen och ständig arbeta hindrar oss från att tänka och känna. Makthavare som inför sina underordnade tolkar världen och pekar på den ”enda” utvägen får människor lättare att följa den i ett känslomässigt kristillstånd. Eftersom lydnad är en stressreaktion inför en legitim auktoritet ligger det i makthavares intresse och ”lycka” att stressnivåerna är så pass höga att folk lyder. Ju galnare bud från makthavarna desto högre stressnivå kan behövas för att lydnaden ska följa. Sedan gör funktionell dumhet och agenttillstånd i kombination med modern teknik och effektiv byråkrati resten. Oavsett mål och mening, vilket inte längre efterfrågas när tåget fått upp farten och avhopp förefaller vara omöjligt.


Hur leva gott i det lilla?

För tillfället verkar vi vara hänvisade till att hitta ”individuella lösningar på strukturella problem”, för att citera Zygmunt Bauman men kanske kan vi utveckla lösningar som fungerar med nära och kära i det lilla?  Ta vara på dagen kan vara görbart, om vi har tillräckliga förutsättningar. Harmoniska lugna människor är måttligt roade att lyda destruktiva makthavare. Men rädda människor gör det. Höga stressnivåer i organisationer och länder bidrar både till depressioner och diktaturliknande förhållanden. Amygdala aktiveras av hot, ojämlikhet och maktlöshet.

Det talas ibland om inlärd hjälplöshet för att skuldbelägga individen men sällan för att påvisa en destruktiv miljö. Inlärd hjälplöshet anses vara den enskildes eget fel, men vem lär ut den?  För att ta ansvar måste man ha, eller ta, makt över sin situation. På så vis har frihet med egenmakt att göra. Har man egenmakt kan man ta ansvar. Annars inte.

Var och en kommer att dö till slut, liksom mänskligheten som art, men ska vi inte ha det bra innan dess, ta hand om oss själva och varandra, vara vänliga och känna kärlek? Då kanske vi kan finnas kvar längre?  Om inte så hade vi det i alla fall bättre den tid vi fanns. Det är fint att leva när man verkligen lever. Depression är sorg över att inte leva ordentligt. Jag tror att människan behöver kramas mer och lönearbeta mindre. Vara utomhus ett par timmar varje dag. Njuta av livet och varandra. Ta väl vara på dagen. Har man resurser till att göra så och verkligen tar vara på dagenså lever man bra oavsett i vilken tid man lever. Det behövs en tillräcklig materiell nivå, därutöver handlar välbefinnande mer om goda  relationer och mening.



Människor är rädda 2015.  Samma bostad som 1980 kostade 15 000 konor kostar i Malmö idag 1,5 miljon kronor. Den kostade då två månadslöner efter skatt, idag 60 månadslöner efter skatt. Svenskar lär i allmänhet ha så dålig likviditet att hälften inte kan skaffa fram typ 20 000 kronor inom två veckor till en oförutsedd utgift. Hälften av Sveriges befolkning har större skulder än tillgångar. Hur kan vi då inbilla oss att invånarna i Sverige i allmänhet är rika? En gång var svenskarna trygga. Nu är de flesta otrygga. Varför uppfattar vi oss som en enhet? Ett fåtal har förvisso blivit enormt mycket rikare, liksom en global elit, men det betyder inte att det går bra för de flesta. Genomsnittet säger inget om fördelningen av rikedom. Denna falska självbild är kanske en kvarleva från 1950 -1980 då Sverige var ett mycket jämlikt land i internationell jämförelse. Svenskarna förlitade sig då på att staten skulle vara stor, stark och relativt rättvis. Att man, om man betalade sin skatt och gjorde sitt bästa, åtminstone skulle få en tillräcklig och trygg pension, och bli väl omhändertagen av välfärdsstaten om man blev sjuk eller arbetslös för att man ställt upp med god vilja när ork fanns. Att det fanns ett vi. Att resurserna i landet skulle fördelas laget om så att alla fick tillräckligt och inga alldeles för mycket. Men de ökande klyftorna rättfärdigas, beskrivs som nödvändiga och hyllas. Som om de avspeglade skillnader i duglighet, som om de var utslag av en rättvis meritokrati där de goda egenskaperna och ansträngningarna belönas och alla får en ärlig chans. Mig förefaller det som om människors sämsta egenskaper ofta belönas allra mest ekonomiskt. Ett globalt modernt feodalsamhälle växer fram, men det är inte bara staten utan ekonomerna och företagen som formar förutsättningarna för moralen, skammen, skulden och därmed mänsklighetens vardagsbeteende.

Sverige hade redan 2006, tvärtemot den allmänna uppfattningen om att Sverige var ett jämlikt land, det högsta värdet på Gini-indexet bland de undersökta länderna avseende hur ojämlikt förmögenheterna är fördelade, enligt Luxemburg Wealth Study. Mer ojämlik förmögenhetsfördelning än USA! Det gamla Sverige med folkhems och välfärdstanken vid rodret fanns inte längre. Speciellt inte bland den politiska eliten, har inte gjort det på 30 år. Trots att rikedomen har ökat totalt har viljan att dela den laget om försvunnit. Det kan gå lysande för Sveriges ekonomi och samtidigt uselt för folket. Europa är förvirrat. Världen är förvirrad. Men det är en klar höstdag. Och i förvirringen ryms möjligheter, hävdar censurforskaren Claes Janssen. "Egentligen skapas förvirring alltid av möjligheter och bara av möjligheter" som är den tändande gnistan till en ny inspiration/förnyelse. Enligt Janssen är bristen på nöjdhet utmärkande för vår tid. I vilket fall som helst gäller det att ta vara på dagen så gott det går.  Att världen egentligen är rikare än någonsin, produktiviteten enorm och ingen egentligen skulle behöva vara fattig, att solen fortfarande lyser borde vara en bra utgångspunkt för att leva väl. Det är inte mer eller hårdare arbete som behövs, det är att ta vara på vad vi redan har,  fördela ledig tid och arbete och rikedom klokt som behövs. Ekonomismen påminner om medeltidens prästerskap. Ekonomisk och psykologisk skuld förslavar tankar och känslor och relationer. Inte minst när skulden är falsk. Den fattige anses omoraliskt för att han är maktlös och den rike moralisk för att han har makt. Romarrikets fall pågick i århundraden, men vår och sommar kommer efter höst och vinter i alla fall.  Gott humör, vänskap och grundläggande behov tillfredsställda är förutsättningar som behöver vara uppfyllda om vi ska må bra, oavsett om det är uppgång, nedgång eller fall. Eller ett marknadsfundamentalistiskt feodalsamhälle. Eller revolution. Eller krig. Ett klassamhälle präglat av nyspråk är nu ett faktum . Sapolskys apor levde bättre liv när den gamla eliten försvann eftersom den inte ersattes av en ny. Avspända figurer utan maktambitioner, som tog hand om sina ungar och umgicks i lugn och ro skapade en vänlig kultur.




Är det skicklighet som avgör?


Förmögenhetsfördelningen i Sverige är mycket ojämn rapporterar Skatteverket. Betydligt ojämnare än i Sapolskys apflock vill jag tillägga.

”År 2007 ägde de 1 procent mest förmögna individerna nästan en fjärdedel av den sammanlagda förmögenheten. Nettoförmögenhetens medianvärde för samtliga individer var 65 000 kr. År 2007 hade drygt en och en halv miljon hushåll en marknadsvärderad förmögenhet som var större än en miljon kronor.  Nettoförmögenheten bestod till 72 procent av fastigheter och bostadsrätter. Banksparande stod för 11 procent medan 14 procent av nettoförmögenheten bestod av aktier och fonder.”

Enligt Luxemburg Wealth Study ägde de 10 rikaste procenten i Sverige 60 %  av tillgångarna 2006. Förmögenhetsklyftorna har fortsatt vidgas sista decenniet. Nämnas kan att de 10 rikaste procenten i antikens Aten uppskattas ha ägt max 30 procent av jorden, vilket innebär att de antika grekernas förmögenhetsfördelning torde vara jämnare än svenskarnas idag. I  Ojämlikhetens anatomi beskriver Per Molander hur en egyptisk kammarherre för fyra tusen år sedan med återhållen vrede över orättvisorna han bevittnade i en inskription hyllade dygder som givmildhet, vänlighet och omsorg för de utblottade. Det förefaller mig som om denne gamle Egypter var en upplyst politruk, som trots att han var systemets tjänare, och därmed ingen verkligt fri man, kände ett krav på sig att visa mänsklig omsorg.

Per Molander vederlägger den vanliga uppfattningen att ojämlikhet främst är ett resultat av människors olika personliga förmågor och arbetsinsatser. Visserligen existerar skillnader i förmåga men de förklarar inte de faktiska skillnaderna i rikedom. Arv av förmögenhet, och även tur, har var för sig ett mycket större förklaringsvärde.

Ojämlikheten växer över tid och Per Molander har en förklaring hämtad från modern spelteori, som han genialt illustrerar genom att ställa sig en fråga utifrån Sten Selanders dikt; ”Vi spelade kula på torget en dag, en liten förskolegrabb och jag. Jag hade väl femti, han hade fem. Vi spelte. Och han förlorade dem.”


Vann den skickligaste spelaren? frågar sig Per Molander.


Självklart kan man kanske tycka att den som vann var skickligast, men då har man missat att förutsättningarna var olika


.”Om två lika skickliga spelare möts och den ene har femtio kulor och den andre fem, vem har då störst chans att vinna? Regeln är att spelet är slut när den ene inte har några kulor kvar. Frågan är enkel. Analysen är mer komplicerad – den kräver ett matematiskt hjälpmedel kallat Markowkedjor – men svaret kan trots det formuleras enkelt. Om den ene har tio gånger så många kulor som den andre, kommer sannolikheten att han segrar också att vara tio gånger så hög, om de är lika skickliga.”


Det är ju oerhörda odds för de gynnade. Jag har inte själv provat Markowkedjorna praktiskt genom att hitta en jämbördig kulspelare och laborera med olika antal kulor vid start, men jag tror knappast att de som tror att pengar och position vinns främst genom skicklighet kan vederlägga matematiken som åberopas.


Situationsfaktorerna är i så fall ännu starkare än vad jag trodde. Det sneda utfallet som gynnar den ene spelaren så väldigt har ingenting med skicklighet att göra eftersom båda är lika skickliga. Kanske var det den lille folkskolegrabben som egentligen var skickligast, det vet vi inte. Som Paul Piff visade i sitt monopolexperiment tror vinnare sig ofta på helt falska grunder vara dugliga. Jag misstänker att väldigt många människor, som inte tar förutsättningarna med i beräkningarna, av motsvarande skäl tror sig vara odugliga. Sveriges forna framgångar i bordtennis, tennis och musik berodde givetvis inte på att svenskarna var medfött mer begåvade än andra folk utan på att förutsättningarna för svenskarna då på dessa områden var ytterst gynnsamma, så att många svenskars potential kunde förverkligas. Ojämlikhetens anatomi är mycket tänkvärd, läs den. Den visar mekanismerna som gör att ojämlikhet växer över tid, även i ett samhälle där förmågorna är fullständigt jämnt fördelade. Små slumpartade avvikelser utifrån ett initialt helt jämlikt utgångsläge ökar successivt och när ägodelar går i arv förstärks ojämlikheten över generationerna alltmer utan att personlig skicklighet alls behöver ha med saken att göra. Detta är en huvudförklaring till att ojämlikhet växer med tiden om inte kompenserande åtgärder vidtas för att hantera utjämna utfallet. Ekonomi och politik grundar sig på förhandlingar.  Och med förhandlingar är det som med kulspelet, den initialt mest resursstarka kan per automatik få mer än den missgynnade oavsett skicklighet. Och det som begränsar den starkare parten så att denne inte med tiden tar allt är dennes eventuella intresse att hålla motparten vid liv så att det sneda utfallet av ”samarbetet” kan fortsätta. Molanders gör en trots allt hoppfull analys av ojämlikhetens anatomi och hävdar att med aktiva kontinuerliga balanserande åtgärder kan ett samhälle varaktigt vara anständigt, som de skandinaviska länge var.

Sorgsen har jag observerat att människor som utvecklar hänsynslöshet, förljugenhet och går in i agenttillstånd belönas allra mest i vår meritokrati. Per Molander berör även detta; ”En annan aspekt är att det sociala samspel som avgör vem som får vad i viss mån gynnar egenskaper som vi på allmänna grunder inte vill gynna – hänsynslöshet, aggressivitet, lögnaktighet och annat oönskat.”

Per Molander nämner också i sin bok att empatin, moralens kärna, finns inom oss och är äldre än vår art. Berättarjaget i Sten Selanders dikt mådde inte bra över att ha vunnit allt i kulspelet, kände att det inte var rätt, som den höge egyptiske kammarherren fyra tusen år tidigare. Vi kan å ena sidan, som Milgram visar, som svar på specifika situationsfaktorer, utveckla skrämmande lydnad som utesluter empatiska handlingar. Medkänslans kan å andra sidan, när omständigheterna tillåter omsättas i balanserande handling och då mår vi och samhället bättre. När Sverige var jämlikare och mindre förljuget mådde människor bättre. Per Molander hävdar att ojämlikheten mycket väl kan påverkas, att den inte är ödesbestämd men att det handlar om att  acceptera och hantera systeminstabilitet genom ständigt vaksam återkoppling. Han betonar att en aktiv omfördelningspolitik, som tidigare fungerade i de nordiska länderna för att skapa ett anständigt välfärdssamhälle fortfarande fungerar om den används.

Och verklig jämlikhet leder till ökad tillit mellan människor och dessa tillitsfulla samhällen fungerar bättre, skolorna fungerar bättre, barnen mår bättre, våldsbrottsligheten är lägre, hälsonivån högre.

Vill vi ha ett anständigt samhälle för de många eller ett modernt feodalsamhälle för de få?

Ser vi att elitens ekonomiska världsbild idag är ett ”hittepå” inte sannare än mytologin i forna Egypten? Eller tror vi på mytologin och att vår personliga skicklighet och goda egenskaper är de viktigaste faktorerna för individuell framgång? Den relativa misären har sällan i historien, om någonsin, varit större, en effekt av att ojämlikheten verkar utan balanserande återkoppling. Vi lever i en förvirrad tid. Materiella resurser finns, men finns de sociala förutsättningarna, finns vilja? Teknikens och produktivitetens potential är enorm. Vilka ändamål kommer de att tjäna? Hur kommer dess frukter att delas? Ojämlikhet på de nuvarande nivåerna har tidigare historiskt föregått revolutioner och krig.





Sammanfattning


De mest förljugna klättrar högst när det sociala samspelet i Sverige producerar ojämlikhet, och det är inte personlig skicklighet utan främst förhandlingspositionen som genererar utfallet. Vinnarna, de bäst anpassade, vill tro, och få andra att tro, att skicklighet avgör även när deras framgång enbart handlar om tur. Ofta handlar framgång dock inte enbart om tur utan om egenskaper som efterfrågas av systemet. En mörk meritikrati.

Dessa egenskaper är  i Sverige, utifrån mina erfarenheter, i skrämmande hög grad

* Maktambitioner

* empatilöshet

*funktionell dumhet


Under sken av att försöka uppnå de offentligt uttalade målen förefaller organisationerna  tjäna de överordnades intressen med förskönanade omskrivningar. Detta tycks gälla hela länder. En del makthavare ser landet som sin privata egendom.  Den personlighetstyp som vill försvara och klättra i sådana system har vanligtvis redan vid klättringens början de önskade egenskaperna och utvecklar dem under sin karriär. En sådan ordning leder till att de uppriktiga som kan flyr. Och att två klasser tenderar att uppstå, överordnade och underordnade. Tvärtemot andan i verklig demokrati. Bästa hämnden är att leva väl. I en destruktiv meritokratisk demokratur belönas vi med framgång i relation till hur ”förtjänstfullt” vi underordnar oss destruktiva ändamål föregivande att dessa är goda. Samtidigt som det talas om individualism och rättigheter sker en stor åsikts och beteendeuniformering. Hyckleriet triumferar. Att den gode ska belönas mer än den onde anses naivt och omöjligt att avgöra. Men är tron på att den skicklige förtjänstfulle ska belönas mer realistisk? Om man misslyckas att identifiera vem som är god, ond eller skicklig, är det bättre att reducera skillnaderna mellan människor så att utfallet inte blir att de som  sparkar neråt och slickar uppåt belönas allra mest. Genom förljugen meritokrati och bonusar för lydnad, agenttillstånd och funktionell dumhet, legitimerar man orättvisor. Rakryggade uppriktiga människor göre sig inte besvär. De är knappt anställningsbara.

När situationen i mycket högre grad än personen korrumperar, varför då konstruera och rättfärdiga situationsfaktorer som gör att de som klättrar högst automatiskt blir de mest svinaktiga? Nyspråk har tagit över i Sverige. Ordet förtroendeläkare uppfyller högt ställda krav på nyspråk. Med sådana ord går språket till slut inte att kommunicera med. Tilliten går mot noll. Rädslan ökar.. Socialförsäkringssystemet blir till en kuliss.


Medelklassen som strävar efter att få trygghet genom att själva vara chefer upplever en mördande konkurrens och de flesta av dem som inte är empatilösa eller systemtroende kommer ofta att röra sig neråt. Som i USA där medelklassen nästan försvunnit år 2016.

Kollektiva utmaningar samhället inte kan lösa individualiseras och människans vilja är  bunden i det sociala samspelet, så pass att en fri människa är ytterst sällsynt. Kanske kan man inse sin ofrihet och vara en upplyst politruk om man trots allt fått en liten plats i arbetslivet?


Egenmakt är nödvändigt om man ska må bra. Därför får sjuka och arbetslösa inte ha egenmakt. Underklassen behandlas av medelklassen, coachas. Diagnosticeras.


För varje steg vi klättrar på den samhälleliga stegen ökar vår girighet och benägenheten att fuska och ljuga, samtidigt minskar vår empati, på gruppnivå. De ökande stressnivåerna sammanfaller med ökande ojämlikhet vilket påminner om 1930-talets sociala oro. Medelklassen i Sverige, som så lätt köptes med jobbskatteavdrag, får nu uppleva den otrygghet som tidigare drabbat de arbetslösa och sjuka. Demokrati försvinner samtidigt som talet om allehanda rättigheter slår rekord.  Apflockens välbefinnandet ökade väldeliga då Sapolskys babianer blev av med sin förtryckande elit. Hierarkier är generellt dåliga för hälsan. Vänskap gör livet bättre, svårigheter och stress mindre. Detta vet vi. Men klyftorna ökar sedan 30-40 år i Sverige, USA, Europa. Och den psykiska ohälsan därmed.


Whitehall studien har visat att social rang bland människor avgör välbefinnande och hälsa i väldigt hög grad.   Elitens ”samvete” vaknar troligtvis först när de blir rädda för att globaliseringens förlorare har makt att hämnas. Modern teknik och byråkrati har större potential än någonsin tidigare, omfördelningspolitik också. Liksom vedertaget vansinne. Vi lever i intressanta tider. Ojämlikhet på nuvarande nivåer, 2016, brukar, påpekar miljardären Nick Hanauer, historiskt resultera i revolutioner.



Reaktioner 2017

Av de 20 bokförlag jag år 2016 skickat texten till har ingen kommenterat sakinnehållet. Samtliga har sagt att texten inte passar deras utgivning. En del har bett mig skicka andra texter om jag fortsätter skriva.

Av de vänner jag skickat Upplyst politruk till har få läst den. En vän sa att han generellt tycker jag har rätt i vad jag säger men att han inte orkar läsa för han har fullt upp med att sköta sitt jobb och överleva.

En annan blev ledsen och sa att det påminde för mycket om vederbörandes hemska erfarenheter i arbetslivet. Och att min ton var fel, för arg och känslosam.

Ja, jag är arg och ledsen över vad som hänt med Sverige men framförallt på förnekandet..

Texten har fungerat som terapi för mig, men knappast varit till glädje för andra. Förutom en vän, som, märkligt nog, tyckte Upplyst politruk piggade upp henne.




JR © Dagsdesigner®