Roland Paulsen: "Arbetslivet är som en detaljstyrd diktatur."

Arbetslivet är som

en detaljstyrd diktatur


Roland Paulsen intervjuas av Jan Rydberg   

Det är en solig fredag sommaren 2014, fåglarna kvittrar glatt. Roland Paulsen sitter på en bänk utanför Ideon i Lund och äter en baguette till lunch. Roland har nyligen lämnat in sin nya bok Vi bara lyder en berättelse om Arbetsförmedlingen, för tryckning.


Hans förra bok, Arbetssamhället - Hur arbetet överlevde teknologin, avslutades i denna stil:

 

”Arbetssamhället är det system som låter fler människor än under förintelsen dö av undernäring varje år, samtidigt som hälften av all mat som skördas hamnar på soptippen. Denna vardagsmisär. Denna normaliserade levnadssmärta av idag, bottnar varken i konsumtionshysteri, globalisering av världshandel, massmedial indoktrinering eller identitetspolitiska vågor av individualism. Det är den tvångsmässiga arbetshetsen, frikopplingen av produktion från behov och oförmågan att ta vara på teknologins frihetspotential som pressat fram detta rekord i relativ misär – en relativ misär, eftersom skillnaden mellan det som är och det som skulle kunna vara aldrig har varit större."


Vi har nog nu en generation som ofta sett sina föräldrar bli utbrända. Min mamma blev utbränd. Det var ett skäl till att jag började tänka kring arbetskritik. Stressproblematiken utgör en konkret erfarenhet av ohälsa som jag verkligen hoppas folk kan ta vara på. I botten tror jag det finns en dominerande idé om att arbete gör oss friska, men att arbete gör oss friska är ett mycket bräckligt påstående, konstaterar Roland.


I Arbetssamhället skrev han att sambandet mellan god hälsa och arbete proklamerats i tusentals rapporter. Den fulla sysselsättningen lovsjungs. Men en studie i Social Science & Medicine har visat att den psykiska ohälsan är betydligt större bland dem som arbetar under osäkra anställningsförhållanden än bland de arbetslösa (Burgard, Brand & House, 2009). Och en svensk studie i The Lancet bekräftar arbetets negativa inverkan på hälsan. När vi pensioneras förbättras hälsan avsevärt, oavsett position, motsvarande en föryngring på drygt åtta år! (Westerlund et al., 2009).


Sambandet mellan arbetslöshet och ohälsa tycks alltså mer vara ett utslag av arbetsideologi än av vetenskap. Så det finns verkligen mycket som talar emot påståendet att har du inget arbete blir du sjuk. Ofta är det tvärtom. Ledig tid gör dig friskare om du har tillräcklig ekonomi, berättar Roland.


Det första året som pensionär kan vara svårt och präglat av ett långt liv i lydnad. Sedan ökar välbefinnandet rejält! Något väldigt positivt händer. Pensionärerna upplever glädje och utvecklar dessutom förmågan att omvärdera saker i sina liv.


Roland påminner om att vi som barn genomgår en hård socialisering. Skolans främsta funktioner är att skapa sortering och lydnad. Därefter anpassar vi oss till arbetslivets krav. Som pensionär kan det inledningsvis vara svårt att hitta tillbaka till det som kom enkelt och naturligt som barn.

Själv vet jag på ett intellektuellt plan att det är viktigt att kunna slappna av när jag är ledig, men jag har svårt att göra det på riktigt. Jag studerar ofta saker jag brottas med själv, som så många andra sociologer.


När mår du som bäst?


Det är väl när jag dyker in i något som är intressant! Arbetskritik är väldigt intressant! Men jag behöver också känslan av sommarlov, att komma in i den där känslan av långsamhet jag hade som barn. Det är minst lika viktigt. Och det har jag jättestora problem med.


Är lönearbetet för många, speciellt dem som blir utbrända, den dominerande källan till bekräftelse?


Ja, och jag tror det är svårt för många av oss att frigöra oss från den långa socialiseringen till arbetssamhället. Vi lär oss bland annat i arbetslivet att antingen är vi överordnade eller underordnade. Då är det svårt att vara fri.


Både Roland och jag har på senare tid funderat över agenttillståndet i Stanley Milgrams lydnadsexperiment och det faktum att samvetet deponeras hos den legitima auktoriteten.


Jag undrar vilka likheter Roland ser mellan agenttillståndet och det socialt omhuldade karriärtillståndet som en betydande del av mänskligheten befinner sig i till vardags.


En fantastisk film berör detta, Compliance. När jag såg den tänkte jag att detta kan inte vara sant, men sedan kollade jag saken och fick tillgång till övervakningsfilmer som bekräftade allt. En man ringer en hamburgerrestaurang och utger sig för att vara polis. ”Polisen” utnyttjar sin överordnade ställning och den förödande stress den anställde upplever, en stress som många anställda känner idag, som gör att vi inte hinner tänka, inte hinner fråga oss vad som är rätt eller fel. Om Milgram gjort ett experiment idag där anställda är rädda att förlora jobbet tror jag att han kunde fått hundra procent att lyda. I filmen Compliance säger ”polisen” att han talat med huvudkontoret och utnyttjar den anställdes rädsla.


Han använde alltså den egna organisationen mot den anställde?


Ja. Detta gör auktoritetstrycket i arbetslivet så mycket värre än i Milgrams elchocksexperiment. Trycket är värre i arbetslivet än någon annanstans, tror jag. Människor kan i övrigt vara kritiska. Men när det kommer till arbetsplatser är det en annan sak. Arbetslivet är som en detaljstyrd diktatur. Man kan till exempel styra när anställda ska gå på toaletten. Man kan ha avancerade angivaresystem och avancerad övervakning av sina anställda. Om sådant hände utanför arbetsplatsen skulle vi inte acceptera det.


Kan du tänka dig att göra ett Milgraminspirerat experiment som mäter hur oetiskt vi är beredda att handla i karriärtillståndet?


Det är en intressant idé! Jag skriver nu en text om forskares lydnad. Mats Alvesson, min chef, säger att han helst rekryterar personer som har en prick, ett tecken på att de har lite civilkurage och inte är helt lydiga. Vissa av oss forskartyper kan vara naiva och tro på vetenskapen som en religion, men vi har också cynikertypen som genomskådat verksamheten, tar ut sin lön och i princip skiter i resten. En del kan alltså vara medvetna om att vi gör fel men ändå göra fel.


Men alternativet är kanske att förlora jobbet?


Ja, ibland kanske man gör ett litet symboliskt motstånd. Vi vet ofta att det vi gör är idiotiskt men eftersom hela försörjningen står på spel spelar vi med. Alternativ saknas.


Hur kan vi följa vårt personliga samvete i arbetslivet och samtidigt behålla jobbet?


Det jag kommit fram till genom min nya bok om Arbetsförmedlingen är att det för arbetsförmedlarna är en väldig skillnad på vad de vill göra, förmedla jobb, och vad de faktiskt gör, kontrollerar folk. I det läget kan man som arbetsförmedlare gå in i ett tillstånd av funktionell dumhet som innebär att man inte reflekterar utan bara gör vad man skall.

Man frågar sig inte varför man gör det man gör. Istället är man fokuserad på det tekniska, hur man ska göra saker. Allt som har med mening att göra kopplar man bort. Min poäng är att de intervjuade är medvetna om hur och varför de gick in i tillståndet av funktionell dumhet. De sa ”om jag ska kunna sova om natten”, och ”om jag ska kunna behålla mitt förstånd” kan jag inte gå omkring och fundera över meningen med det jag gör. Det är en nödvändighet för att organisationen ska fungera. Vi tror ofta att människors lydnad är mer eller mindre omedveten, men mina intervjuer med anställda på Arbetsförmedlingen visar att de mycket medvetet går in i tillstånd av ”funktionell” dumhet” för att kunna göra sitt jobb.


Är soldatens rättfärdigande, ”jag lyder bara order” släkt med den anställdes ”jag gör bara mitt jobb”?


Det verkar vara så.


Milgram såg att problemet med lydnad inte bara var psykologiskt utan även hade med arbetsdelning och samhällsutveckling att göra. Specialiseringen begränsar perspektivet så att ingen har helhetssyn. Även Eichmann kände avsmak när han besökte koncentrationslägren, men han behövde själv bara sitta vid ett skrivbord och skyffla papper på distans. Samtidigt kunde soldaten i lägret, som faktiskt hanterade Cyklon-b, rättfärdiga sitt beteende efteråt med att han bara lydde order. På så vis fragmenteras den totala mänskliga handlingen och ingen människa konfronteras fullt ut med konsekvenserna. Ansvaret avdunstar. Kanske är ansvarsavdunstningen det vanligaste kännetecknet för socialt organiserad ondska i det moderna samhället, framhåller Milgram.


Tror du att vi människor i rollen som arbetsförmedlare, politiker eller forskare, deponerar vårt samvete hos våra organisationer när dessa säger sig ta det fulla ansvaret?


Ja. Milgram undersökte bara lydnad inför en vetenskaplig auktoritet i sitt experiment. Men i arbetslivet har vi så mycket som anses legitimt att lyda. Karriärambitioner. Arbetsetik. Chefen. Tillväxt. Nödvändigheten av att försörja oss.


Hur skulle du göra om du var arbetsförmedlare och lydde ditt eget samvete?


Motstånd var just ämnet för min doktorsavhandling. Det finns en skala från öppet till dolt motstånd. Man kan maska, sabotera datorsystemet och visa kollegor och arbetssökande att man blivit påtvingad idéer man inte tror på. Det är en konst att vrida om budskap från ovan, att göra parodi av dem.


Så du skulle låtsas tro mer på arbetslinjen än Arbetsförmedlingen själv?


Man låter omvärlden vara osäker på om man är blint troende eller gör medvetet motstånd. Genom att vara extremt noggrann, följa alla möjliga regler till punkt och pricka kanske jag bara hinner med ett ärende per dag. Man kan sabotera genom att vara överdrivet lydig.


Anser du att den tilltagande rädslan i arbetslivet gör oss mer lydiga än vad vi var förr?


På 60-talet när arbetsförmedlingen inte kunde hitta arbetskraft och folk visste att de kunde sluta sitt jobb och ha ett nytt imorgon, slapp de vara så rädda.  De kunde inte hamna i fas 3. Att slippa vara rädd och att ha en trygg inkomst betyder väldigt mycket för välbefinnandet.


Finns det ett samband mellan ökade stressnivåer och risken för diktatur?


Ja. Jag tror även att de flesta liberaler är med om den grundregeln att om det uppstår social och ekonomisk misär ökar risken för otrevliga massrörelser. Jag tycker att man inte påpekar det tillräckligt. De som sitter väldigt tryggt själva vill gärna upplysa de andra om att främlingsfientlighet är en idiotisk idé, men de där uppe förstår inte att det handlar om en desperat önskan om förändring. I den tyska demokratin före nazismen fanns det så många desperata människor som inte kunde försörja sig att de satte sin tillit till en galen ideologi, som i alla fall gav dem jobb och inkomst.


Fortsätter maktklyftorna öka i Sverige?


Det verkar så, men man vet inte hur det slår. Ett arbetaruppror som riktar sig mot de ökande orättvisorna är också möjligt. En icke fascistisk motreaktion är möjlig. Jag tror det kan gå åt vilket håll som helst. Att vi fortsätter ifrågasätta vitsen med arbete tycker jag är viktig. Jag intervjuade Sven Otto Littorin nyligen och frågade vad han ska göra nu när han är fyrabarnsfar och har varit ledig så väldigt länge. Han svarade att han kommer att göra så lite som möjligt jobbmässigt!


Är Sven Otto inte troende på arbetslinjen för egen del?


Jag tycker att det är bättre att överklassen använder sig av dubbelmoral, att de själva har en herremoral och samtidigt försöker pracka på folket en slavmoral. Då finns det något att reagera på jämfört med om de själva är hjärntvättade av sin egen slavmoral. Så länge de inte lever som de lär har folk något att avslöja. Vår tids herrar är tragiska genom att de ofta är så fångade i sina egna lögner att de inte kan njuta av sina privilegier. Lönearbetet har blivit en religion som många herrar tror på, på riktigt! Politikerna har drivit arbetslinjen så långt att de gör den till en parodi som människor till slut måste reagera på. Om alla säger att ”vi måste skapa jobb” så lever vi i en totalitär diktatur. Men egentligen är problemet mycket lätt. Vi kan ta ut den ökade produktiviteten i ledig tid. Det är dessutom så många studier som motbevisar idén om att lönearbete befordrar hälsa. När jag intervjuade före detta generaldirektören för Arbetsförmedlingen, den numera arbetsbefriade Angela Bermudez Svanberg, frågade jag henne om människors hälsa i fas 3, och hänvisade till före detta arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin som ju inte längre tycker att fas 3 är bra. Angela svarade att fas 3 är en bra idé. Intervjun gjordes på Sturebadet, vi satt där och hon pekade på en människa som svabbade golvet och sa att det är bättre för en människa att utföra sådant arbete och få aktivitetsgaranti än att få aktivitetsgaranti och bara sitta hemma och titta på Tv-programmet Glamour, för man blir ju sjuk av att vara hemma. Jag tror tyvärr att många köper argumentet att man blir sjuk av fri tid. Fast det är egentligen fattigdom och maktlöshet som gör en sjuk. Inte ledig tid.


Den fritidsinriktade engelska överklassen på 1800-talet utgör ett bevis för Rolands påstående.  De lät indierna jobba kopiöst medan de själva var friskare och levde längre i lönearbetsbefriad rikedom. Bertrand Russell påpekade i skriften In praise of Idleness att pliktbegreppet historiskt sett varit ett medel som använts av makthavarna för att förmå människor att leva för sina herrars intressen snarare än för sina egna. Makthavarna döljer detta faktum för sig själva genom att intala sig att just deras intresse är identiskt med större delen av mänsklighetens.


Skulle fyra timmars arbetsdag, där vi delar både på de jobb som finns, och på ledig tid, bidra till ökad social stabilitet och därmed minska risken för diktatur?


Ja, och jag har undrat varför inte ens vänstern säger att vi måste sänka arbetstiden för att skapa full sysselsättning. Jag säger inte att jag vill skapa full sysselsättning, för då ger man arbetet ett egenvärde jag inte anser det har, men de som vill skapa full sysselsättning tror jag kan driva en sådan retorik framgångsrikt. Arbetstiden minskade rejält under 1900-talet med enormt ökad produktivitet som följd. Det går utmärkt att göra det nu också. Talet om att skapa fler jobb, åtta timmars arbetsdag för alla, tycker jag är mycket mer utopiskt än att införa fyra timmars arbetsdag för alla. Vad människor sedan gör med den lediga tiden är en öppen fråga. Kanske skulle en del få problem, som en del pensionärer får det första året, men kanske skulle hela vår kultur ändras om vi lärde oss ta vara på ledig tid väl: så att man i framtiden såg bakåt på vårt nuvarande arbetssamhälle som vi idag ser tillbaka på medeltiden. 




Intervju: JR© 


Intervjun publicerades i tidningen Ordfront februari 2015.