Erfarenheter som rehabkonsult

Erfarenheter som rehabkonsult




Ett par utländska sjömän som reste världen runt i sitt arbete frågade mig när vi träffades om Sverige var en polisstat, människor varken log eller talade med varandra här.


- Nej, det är den dåliga sommaren som gör folk deppade, svarade jag.


Sjömännen berättade att de hade varit i många länder, bland annat i Irak under brinnande krig och muddrat en hamn, men t.o.m. Irakierna var trots kriget mycket gladare än vi svenskar. Inga andra folk de sett med mat på bordet förutom i vissa diktaturer var så rädda  och sorgsna.


Jag påstods vara en av de få personer de lyckats föra ett längre samtal och dricka öl med  och de hade jobbat här i flera veckor och varit ute varje kväll. Vad är det för fel på er undrade sjömännen? Jag skojade och sa att någon vanlig polisstat är vi nog inte. För poliserna har "inre tjänst" och jagar varken bovar eller andra.  – Ingen behöver jagas ute på gatorna, sa den äldre som var sjökapten. Ni svenskar har en inre polis. Ni jagar er själva. Som i andra diktaturer.


Vi drack en öl. Jag var tyst en lång stund. Det var sommaren 2004.  Och jag slutade försöka övertyga sjömännen om att vi inte lever i en diktatur. Att arbetslösa och sjukskrivna jagades visste jag. 1994 sökte jag arbete som utbildare på ett stort utbildningsföretag. Arbetet gällde rehabilitering av långtidssjukskrivna.


En så kallad omorienteringskurs hade sålts till Försäkringskassan och påbörjats. Det var bara det att mannen som var ansvarig för kursen hade slutat. Kursdeltagarna, femton sjukskrivna kvinnor, hade gjort myteri mot den i deras tycke substanslösa kursen.


Min föregångare flydde fältet. Egentligen var det tänkt att det skulle vara två kursledare. Nu fanns det ingen. Kunde jag tänka mig att hoppa in? Jo, men jag visste inget om arbetslivsinriktad rehabilitering. Här stod jag framför femton förbittrade kvinnor som gemensamt bestämt sig för att sluta. De hade haft förhoppningar på kursen men var nu besvikna. Jag lyssnade på deras kritik som i mina öron verkade befogad.


Vad tänkte de göra istället? Det visste de inte. Någon form av gemenskap hade hunnit uppstå mellan deltagarna och egentligen var det inte så lockande för dem att sluta och återgå till sjuskrivningstillvaron, men de ville inte bli förnedrade och genomgå en meningslös kurs. Tillsammans ändrade vi kursens innehåll, och deltagarna bestämde sig för att fortsätta. Försäljaren av kursen blev lycklig. Det handlade om drygt en halv miljon kronor som räddades när avhoppen uteblev. Kursen varade i femton veckor. De femton kvinnorna berättade om sin situation.


Flera hade varit sjukskrivna i åratal, en i nio år. Den ursprungliga sjukskrivningsorsaken verkade i de flesta fall vara inaktuell. "Omorienteringen" bestod i att deltagarna skulle tänka i nya banor och finna nya mål i arbetslivet. Envägskommunikation typ föreläsningar fungerade inte. Däremot uppskattade kursdeltagarna när de själva fick vara i centrum. Och det var ju rimligt att det var de som fick synas och bekräftas. Tiden som sjukskriven hade i de flesta fall inneburit isolering och dålig självkänsla.


Efter ett par veckor dök min utbildningskollega Z upp. Hon var erfaren i yrket. Vi fick snabbt bra kontakt. Arbetslivsinriktad rehabilitering är en teater! underströk hon. Z och jag genomförde under ett halvår många kurser tillsammans. När deltagarna praktiserade, på fakturerbar tid, körde vi igång nya kurser. Det är så det blir ekonomi i konceptet. Arbetsträning i reell miljö, dvs. praktik, var den centrala produkt försäkringskassan efterfrågade. Det är arbetsförmågan som ska bedömas, hälsan är av sekundär betydelse. Få av de långtidssjukskrivna hade ett jobb de kunde gå tillbaka till. Bedömdes de ha full arbetsförmåga blev de arbetslösa, vilket inte var så lockande.



Försäkringskassan har en modell där de i olika steg fastställer den sjukskrivnes arbetsförmåga. Syftet med arbetslivsinriktad rehabilitering är att i så hög grad som möjligt återfå och bedöma den sjukskrivnes arbetskapacitet. Anses ingen arbetsförmåga finnas blev det sjukpension.


Z och jag lade ner mycket tid på att skaffa praktikplatser. Första delen av kurserna inbegrep att finna ett intresse och en realistisk möjlighet för deltagarna inom ett tänkbart arbetsområde. Bland mina kollegor ansågs de psykosomatiska sjukdomar de sjukskrivna vanligen led av vara en brist hos dem själva. Att 60 % av dem som sökte hjälp hos distriktsläkare i Malmö led av sjukdomar klassade som psykosomatiska rubbade inte åsikten. Den sjukskrivnes situation och sjukdom beskrevs som hennes individuella problem och ansvar. Vi skulle hjälpa de sjukskrivna att ta detta ansvar. Ungefär så gick tongångarna.


Jag undrade vem jag representerade. Det var inte längre någon kursdeltagare som uttryckte önskan om att hoppa av. Och även jag hade funnit min roll, att göra det bästa av situationen. Situationen blev spänd i företaget. Ledningen ville införa ett modulsystem från japansk bilindustri. Varje utbildare skulle vara lika utbytbar som en arbetare vid ett löpande band. Att det var människor vi hade att göra med och inte bilar såg ledningen inte som något hinder. 30 miljoner kronor hade företaget enligt uppgift betalat för att implementera modellen. Det fanns en del mycket dugliga utbildare som tyckte om sina ämnen och kände en glädje i kontakten med människor. De var inte förtjusta i att tilldelas en roll som påminde om Charlie Chaplins i filmen "Moderna tider". De som protesterade fick höra att den som inte var för modulsystemet fick sluta.


Jag bestämde mig för att sluta. Cheferna var enligt min mening sorgligt små människor. Företaget sysslade med många typer av arbetsmarknadspolitisk utbildning. För att göra något bra av tiden tillsammans med de sjukskrivna som av fri vilja eller tvång hamnat i en rehabiliteringsåtgärd krävdes en viss manipulationsförmåga gentemot den egna organisationen. Den besatt Z och jag. Ändå var det svårt att helt stå på den sjukskrivnes sida. De som arbetat en längre tid går alltmer den egna organisationens ärenden och börjar tänka i vi och dem termer. Det blir enklast så. Det gör att de som egentligen förstår organisationens dumhet accepterar den.


Flera av mina kollegor var oroliga för att förlora jobbet. Z och jag drog in mycket pengar till vår avdelning eftersom vi hade många kurser. Kursdeltagarna var nöjda för att vi bakom lykta dörrar bekände en del av idiotin. Det var spännande och roligt att det var vår relativa olydnad som gjorde att vi fungerade. Organisationen var glad för att vi drog in pengar och försäkringskassan för våra klara utlåtanden om deltagarnas arbetsförmåga. En del så kallat omöjliga fall gav oss högsta poäng i utvärderingarna bara för att vi försökte lyssna på vad deltagaren egentligen ville, vilket de ibland inte visste. Många var tyngda av skuldkänslor för att de var sjukskrivna.


Jag kommer ihåg en tant som jobbat i ett bageri vid ett löpande band i hela sitt liv. Hon hade axlar som var så förstörda att hon knappt kunde lyfta sina händer. Hon var 62 år. Hennes chef vägrade vid tvåpartssamtalet att bidra till rehabiliteringen. Chefen ansåg sig inte ha råd. Företaget skulle nämligen öppna ny fabrik utomlands. I arbetet ingick att försöka få arbetsgivaren att ta ett ekonomiskt lagstadgat rehabiliteringsansvar så att försäkringskassan inte skulle behöva betala allt. Men lagen var uddlös. I detta fall gick det för honom inte att hävda att åkomman var psykosomatisk eller självförvållad. Betala ville han ändå inte. Kvinnan satt och grät, hon hade varit lönsam 40 år i hans fabrik. Nu kände hon sig värdelös, men också arg, vilket hjälpte henne att repa mod. Som tur var hade hon riktiga vänner och intressen. Läkarutlåtanden och vår rekommendation klargjorde att det inte ens fanns någon potentiell arbetsförmåga.


Jag har nog träffat hundra personalchefer. Speciellt när jag jobbade med utbrändhet och framförallt inom den offentliga sektorn. Regeln, med något undantag, är att de förnekar problem. Särskilt när problemen är stora. Personalchefens funktion tycks vara att minimera kostnader. Personalchefen bör helst vara en lydig ekonom för att passa in. Nog finns det personalchefer som verkligen tar hänsyn till personalens intressen när saker ställs på sin spets. Men de avancerar sällan. Frågan är om de får behålla sina jobb? På ungefär samma sätt är det med rehabiliteringskonsulten. Ekonomiska hänsyn väger tyngst. Försäkringskassan intar som den totalt dominerande rehabiliteringsbeställaren huvudrollen i denna teater. Det är inte den sjukskrivnes intresse av att bli frisk som ska tillfredsställas Hälsan är inte ens sekundär.


Färre sjukskrivna innebär ju fler lönearbetslösa. Sjukskrivning är en spelpjäs i arbetsmarknadspolitiken. Regeringen står för manus och regi. Ett stort antal aktörer, däribland läkare och utbildningsföretag, spelar lydigt sina roller. Annars får de inte vara med. De sjukskrivna är statister. Få förutom stressforskaren Alexander Perski har officiellt lyckats uttrycka sin förundran.


År 2002 när åtta hundratusen personer var sjukskrivna hade försäkringskassan inte tid att köpa rehabilitering och skickade tillbaks femhundra miljoner kronor till staten. En utredning visade för övrigt att arbetslivsinriktad rehabilitering inte hade någon åsyftad effekt. Då menade man att det inte ledde till fler jobb. Hur skulle det vara möjligt i ett land med ett så väldigt överskott på arbetskraft som i Sverige? Hur ska arbetslivsinriktad rehabilitering, utom för hjälparna själva, kunna leda till fler jobb? Fullt friska välutbildade personer kan knappt få jobb. Arbetsmarknadspolitikens viktigaste funktion tycks vara att dölja det faktum att det inte finns arbete till alla åtta timmar om dagen under nuvarande förhållanden. Och inte har gjort det på ett årtionde. Teknikutvecklingen leder dessutom till ännu mer ledig tid i framtiden.


Försäkringskassan har  drivit en desperat kampanj för att få ut sjukpensionärer på arbetsmarknaden, givetvis utan resultat. På försäkringskassekontoren satt det en liten lapp, något i stil med "sjukpensionär, du vet väl att du kan återgå i arbete?" Ytterst få har kunnat och velat detta. Bland annat för att det är så svårt att komma in på arbetsmarknaden för även en fullt frisk välutbildad person. Jag hade på en kurs en högintelligent understimulerad man som tillfrisknat från den sjukdom han drabbades av tjugo år tidigare. Han var lite sugen på att börja jobba. Dra sitt strå till stacken. Jag var sugen på att byta jobb med tanke på meningslösheten i den verksamhet jag själv deltog i. Vi hade några festliga samtal i vilka jag ifrågasatte hans arbetsiver. Han levde ett bra liv men var i grunden uttråkad. Han ville uträtta något och kom via en praktik in på en kvalificerad praktisk utbildning. Han sa att det var för att jag försökt avråda honom från onödigt lönearbete som han kommit fram till att han ändå verkligen ville arbeta yrkesmässigt och använda sin begåvning. För en gångs skull hade både regeringens arbetsmarknadspolitiska mål, försäkringskassans intentioner, en människas uppriktiga vilja och min önskan att tillvarata en klients hälsa sammanfallit. Samtidigt som denne sjukpensionär fann en nisch i vilken han garanterades framtida arbete var mina rehabiliteringskollegor bekymrade för sina jobb. Min närmsta chef som var en sympatisk välavlönad man i 60 årsåldern berättade att det han predikat för andra i sina kurser, att våga släppa greppet och börja något nytt, omorientering, skrämde honom. Ett år senare fick han gå. Den status som lönearbetet gett honom var borta. Strukturen i vardagen och småpratet med kollegorna var borta. De 40 åriga rutinerna var borta. Han mådde mycket dåligt av sin arbetslöshet. Likheterna i lönearbetslösas situation och sjukskrivnas är stora, liksom ohälsosymptomen.



Mycken ohälsa i vårt samhälle har socio- somatiska orsaker, problem som inte individen och samhället förmår hantera och som därför istället tar sig kroppsliga uttryck. Jag såg en gång en film som utspelade sig i romarriket. En ung judisk man gick med sin vackra flickvän en natt genom en stad där det fanns många romerska soldater. Hon tyckte mycket om honom. Och han tyckte mycket om henne. Plötsligt dök det upp ett gäng romerska soldater som kastade ner den unge mannen i en djup grop och skrattande urinerade på honom. Flickvännen var maktlös och hennes kärlek var skymfad. Maktlösheten och sorgen riktades då mot pojkvännen, hon blev helförbannad på honom. Som tur var såg han inte ner på sig själv utan klättrade upp och gick vidare. Jag vill minnas att hon i filmen då snabbt återfick sin kärlek till honom. Hon agerade ut sin frustration, om än åt konstigt håll, och slapp kanske därmed bära den vidare i kroppen. Den socio- somatiska ohälsan beror kanske ytterst på maktlöshet?



Brist på makt respektive maktmissbruk är förhållanden det svenska samhället inte förmår hantera, utan kollektivt censurerar. Det är många som är rädda i Sverige. Många som arbetar är rädda att förlora jobbet. Många lönearbetslösa är rädda för att de ska bli avstängda från a-kassan. Kvävs andningen, försörjningen, finns det förvisso anledning att bli rädd.



Z och jag hade ovanligt bra utvärderingar från deltagarna. Det uppskattades inte av våra kollegor. Z trodde att de var rädda för att det skulle påverka deras chanser att stanna kvar vid den förestående personalminskningen. Jag var redan på väg därifrån, genom ett skribentjobb, innan jag blev lönearbetslös lagom till sommaren. Jag var glad över att ha kommit från mitt absurda arbete. Det var en härlig sommar. Jag funderade ibland på hur politiker och läkare inför sig själv och andra kunde tro, eller låtsas tro, på arbetslivsinriktad rehabilitering. En dag läste jag om en vetenskaplig undersökning. Det stod att immunsystemet omgående påverkas mätbart positivt om man sysslar med något meningsfullt. Sysslar man med något man upplever som meningslöst försämras immunsystemet lika snabbt. Mening är med andra ord bra för hälsan. Detta är ju inget nytt, en kunskap större delen av jordens befolkning har intuitivt. Men om det nu är både en vetenskaplig och intuitiv sanning, varför drar då inte läkare och politiker konsekvenserna av det? Läkarna med tanke på de socio- somatiska sjukdomarna, som sedan länge behandlas med narkotikaklassade tabletter, när det uppenbarligen ofta är mening i tillvaron som fattas patienten.



Drygt 60 % av sjukvårdsbesöken lär vara psykosomatiska, enligt min mening av strukturella problem som individualiserats. Visst kan man vara inlärt hjälplös, men vem lär ut den inlärda hjälplösheten och hindrar egenmakten? Politikerna kunde kanske begrunda vilka negativa konsekvenser för folkhälsan arbetsmarknadspolitiska åtgärder fått för de hundratusentals människor som i Sverige de sista årtiondena varit tvungna att delta i åtgärder de upplevt som meningslösa?



Berättelser, ett sätt att skapa mening


Jag skrev efter sommaren ihop ett hälsoinriktat rehabiliteringsförslag till det självbiografiska autentiska berättandets lov som förhöjdes med hjälp av en bildkonstnär. Med förslaget gick jag till ett av försäkringskassans kontor. Jag hade tur. Chefen där var oväntat positiv. Kursen skulle enbart vara hälsoinriktad, så det var märkligt att han köpte den. Jag och bildkonstnären ansvarade för att skapa en trevlig miljö och god stämning, gav ramarna och strukturen. Deltagarna stod för innehåll och berättarlust. Att intervjua deltagarna före start var ett krav från min sida. Två personer berättade då att de var tvingade att vara med på kursen för att de skulle få sin sjukersättning. Vi löste det genom att säga till försäkringskassan att vi gallrade bort dem som inte hade förutsättningar att klara kursen. Så sa vi nej till dessa deltagare istället för tvärtom. De slapp att bli ekonomiskt straffade. Vi slapp ointresserade deltagare. Försäkringskassan var inte speciellt intresserad av inifrån kommande motivation. Jag hade bara råkat komma in och befriat dem från dåligt samvete för att de inte försökt vidta någon åtgärd för några personer vilka intill visshet gränsande sannolikhet inte hade någon arbetsförmåga. Men vi hade i alla fall valt ut åtta deltagare som verkade intresserade.


Under åtta veckors daglig samvaro mellan 9 och 3 märktes en förvånansvärd gradvis förbättring av välbefinnandet. Vi hade kul efter de första veckorna då deltagarna på sedvanligt vis fått berätta om den förnedring de känner i rollen som sjukskrivna. Efter den inledande veckan ville deltagarna knappt gå hem på eftermiddagarna. Kanske för att flera inte ingått i något socialt sammanhang på mycket länge och ibland för att de blev fångade av sina skriverier. En person som i många år gått på antidepressiv medicinering, vilket vi inte fått information om av försäkringskassan, trappade ner doseringen utan vår kännedom, för att efter några veckor sluta helt med medicineringen. Samtidigt försvann hennes fobi. Bara genom att ta sig till kursen bröt hon en isolering i hemmet som jag har för mig hade pågått i nio år. En annan kvinna startade en förening för personer som mist en anhörig och bemöttes med stor respekt av ett medverkande sjukhus. Respekten från sjukhuset för hennes projekt betydde mycket för henne. En sjöman började skriva sina memoarer. Han hade humor, berättartalang och ett spännande liv att ösa ur. Han fick ett kontrakt med ett utländskt förlag. En annan man, tidigare krogägare, var reserverad och envisades med att ha ytterrocken på sig á la Hans Holmér. Han var blyg, men tycktes trivas. Till slut kom han igång och skrev ett par sidor som var intressanta. Det visade sig att han mött många färgstarka människor om vilka han kunde berätta. När bildkonstnären flera år senare av en slump träffade denne man berättade han att skrivandet numera var hans stora intresse. Han bjöd hem bildkonstnären och visade nöjd några av sina alster. Deltagarna utvecklade också en gemenskap som bestod efter kursen. Hälsoförbättringen i gruppen var häpnadsväckande.



Vi hade nått vårt mål långt över förväntan. Att ha roligt, känna gemenskap och ägna sig åt något som känns meningsfullt verkade förvisso vara bra för deltagarnas hälsa. Men försäkringskassan ville att vi skulle ta fler deltagare framöver och få dem att praktisera. De nya direktiven uppifrån uteslöt numera enbart hälsoinriktad rehabilitering. De var inte intresserade av sambandet mellan meningsfullhet och hälsa. Att tvinga folk gå på kurser, med hot om indragen sjukpenning, raka motsatsen, var däremot tydligen praxis. Lönearbetet var i fokus mer än någonsin. Jag försökte förklara för en ansvarig dam från försäkringskassan att en enorm ökning av sjukskrivningarna på grund av meningslöshetskänslor och depression stod för dörren. Det ville hon inte lyssna på. Det var inte hennes sak. Mer meningslösa åtgärder skulle hon däremot genomföra, det krävdes uppifrån, och hon var en plikttrogen dam, som personalen brukar vara på försäkringskassan. Lust tycktes vara något fult. Mot vad vilar plikten i troheten? I att lyda direktiv uppifrån? Då är det ju viktigt att direktiven är goda. Men vem ska avgöra det? Den ansvarige damen från försäkringskassan befattade sig inte med att ta ansvar för sådana bedömningar. Oss ville hon gärna anlita ifall vi bara kunde få upp volymen i deltagarantal och skaffa praktikplatser. Jag hoppade av igen. Och bildkonstnären återgick till sin verksamhet.


Efter att ha arbetat som folkhögskolelärare fram till 1999 och sedan varit pappaledig så länge som möjligt startade jag en liten firma år 2000. Denna gång var jag helt inriktad på koncept för att förebygga stressjukdomar. Jag hade ju mött enormt mycket förnekande när jag träffade personalchefer så fort problem på arbetsplatsen antydes och tyckte att det vore käckt med ett objektivt biologiskt test, typ alkotestet. Med hjälp av salivtest är det lätt att fastställa stressnivån. Kortisolnivån mäts. Min idé var att stressmärka företag. Svanmärkt och rättvisemärkt och ISO fanns. Varför då inte fastställa stressnivån i företag? Och börja med ledningsgrupperna. Min tanke var att företagen fick gå ut officiellt med att de var stressmärkta efter att de uppfyllde vissa objektiva kriterier. På så vis skulle företag med god psykosocial miljö kunna rekrytera kreativ personal som önskade en hälsosam arbetsmiljö. Det skulle helt enkelt innebära en rekryteringsfördel att erbjuda en god arbetsmiljö. Och även goodwill. För arbetstagaren skulle stressmärkningen kunna vara en vägvisare vid val av arbetsplats. Jag hoppades speciellt att den offentliga sektorn skulle vilja kunna erbjuda en attraktiv arbetsmiljö, i stil med statens kaka är liten men god. Höga löner kommer staten aldrig att kunna konkurrera med. Men staten skulle kunna erbjuda sina anställda hälsopsykologiskt attraktiva arbetsvillkor och därmed sätta positiv press på privata företag. Vilket hade inneburit bättre folkhälsa och ett bättre land att leva i. Men jag valde efter 20 negativa kontakter med offentliga sektorn att istället inrikta mig på privata företag. Här fanns en större öppenhet, men lika stor tidsbrist. Ändå var kontakten med ett stort IT företag och ett internationellt exportföretag ganska stimulerande. Medvetenheten bland privata företag var större. Däremot var stressproblemen så stora att de inte önskade tvingas vidta åtgärder genom ett biologiskt test, som inte gick att förneka.  En avgörande fråga var huruvida arbetsnarkomani och den kultur som hör till stressproblem, egentligen är en förutsättning för företagens lönsamhetskrav? Aktieägare och dominerande personer var år 2000 intresserade av maximering, inte långsiktig optimering. För individen tycktes valet vara att springa i 110 eller hoppa av. En stressmärkning utifrån biologiska markörer är fullt möjlig. Men liksom annan märkning kan det lätt bli ett spel för galleriet. En ägare till ett IT företag talade till slut klarspråk. I praktiken slet branschen hellre ut sin personal och lät Försäkringskassan ta hand om resterna än de sänkte tempot. Så efter mycket arbete utan resultat sökte jag jobb som rehabiliteringskonsult, ännu mer desillusionerad än tidigare. Varken staten eller näringslivet var ju intresserade. På mitt nya arbete var försäkringskassan den dominerande kunden. Jag sålde även till privata företag och höll samma typ av kurs som 1994. Skillnaden mot då var att min frihetsgrad nu var lägre. Försäkringskassans direktiv hade blivit ännu mer rigida. Första halvåret försökte jag anpassa mig men sa vad jag tänkte på fikapauserna. Då jag insåg att här kommer jag ändå inte att vilja vara kvar så gjorde jag som jag ville, så gott det gick. Lustigt nog lossnade min försäljning då. Jag skaffade en stor prestigekund, man skulle förutom att hålla kurserna, sälja för 1,5 miljoner kronor per år.



En chef, som det första halvåret, ansett mig som en misslyckad rekrytering, kallade in mig och sa att hon inte längre trodde jag var helt galen. Tvärtom hade hon funderat och höll nu med mig om det mesta. Hon hade humor och vi fick en bra kontakt. Men, framhöll hon, det gick inte för henne att vara chef och säga sådana saker om hon skulle ha sitt jobb kvar.



Jag uppskattade att hon bekräftade mig och var så vänlig. Det handlar om att leverera vad de betalande kunderna, staten och de betalande företagen, vill ha. En bedömning av arbetsförmågan och vägar in i arbetslivet. Aktörer som levererar hälsoinriktad rehabilitering av mycket högre kvalité får inga uppdrag. De oformulerade socio- somatiska problemen, bland annat frågan på vad människans identitet ska vila i ett postindustriellt samhälle med enorm teknikutveckling, är tydligen så känsliga att de måste göras till individens personliga ansvar. De individer som bearbetar en del av dessa problem och lyckas trivas med tillvaron med självkänslan i behåll är för systemet en källa till oro. Detta procentuella fåtal bland de sjukskrivna och lönearbetslösa förföljs, särskilt när de misstänks leva ett roligare liv än sina hjälpare.


JR ©  Dagsdesigner ®


Kommentar.

Dessa erfarenheter från 1994-2003 blev publicerade utan någon som helst reaktion. Genom att publicera en sådan artikel trodde jag att jag skulle göra mig omöjlig inom rehabindustrin, men ingen reagerade. 


Förföljelsen av de sjukskrivna har därefter intensifierats och nomraliserats. Försäkringskassan definierar bort sjukdomar, eller säger att sjukdomarna inte är grund för sjukskrivning.


Tjänstemän tycks uppenbart vara i agenttillstånd när de vid förutbestämda tidpunkter ifrågasätter läkarintyg och skrämmer de sjukskrivna. En närmast diktatorisk arbetsrelaterad plikt och slavmoral har internaliserats. De sjuka stressas under sin sjukskrivning och är förtvivlade liksom många läkare. Många människor blir knäckta av byråkratin, de som jobbar inom den och de som är dess vårdobjekt.


Försörjning, äktenskap och trygghet står på spel när människor förlorar sin inkomst = jobb.  Vi lyder därför nästan vadsomhelst. Lydnaden är en stressreaktion. Och när vi lyder ändrar vi våra värderingar så att värderingarna passar ihop med vad vad makten till vardags kräver av oss. Så undviks kognitiv dissonans, systemet försvaras. Människor hjärntvättar sig själv.


Samtidigt hävdar ideologer, makthavare och ekonomer att "alla i genomsnitt" får det bättre. Och nästan ingen säger emot.


"Den som förmår arrangera sociala situationer som får människor att i dessa situationer bara utföra sina föreskrivna eller förväntade funktioner kan uppnå en påverkanskraft vi annars tillskriver en gud, eller snarare en djävul.".


Myndigheter & företag äger denna makt enormt mycket mer än vad Milgram gjorde. Hundratals miljoner människor försätts varje dag i agenttillstånd & funktionell dumhet. Karriärer förutsätter detta. De som inte lyder straffas hårt ekonomiskt och socialt.

 

Denna sociala påverkanskraft kan i bästa fall leda till ett gott samarbete, i värsta till ett helvete där människorn rättfärdigar sig med orden "Jag gör bara mitt jobb", Så länge man är på den vinnande legitima maktens sida framställs denna lojalitet som dygd.