Civilingenjören som fick ett liv


Civilingenjören som fick ett liv



"Efter tre månader satt jag ensam kvar med tre mans jobb."

Tjänsten jag hade är en nyckelpost i alla företag som sysslar med digital kommunikation. Jag anställdes i början av 1999 och skulle ersätta några personer som skulle sluta. Efter tre månader satt jag ensam kvar med tre mans jobb.Företaget introducerades på börsen och gick upp som en raket. Jobbet var fantastiskt intellektuellt stimulerande men jag påpekade många gånger att jag måste ha medarbetare, att jag inte kunde göra allt själv. Det var alltid ekonomisk kris i företaget. Det var nödvändigt att jag jobbade från 9 till någon gång mellan klockan 19 -22. En normal arbetsvecka var ungefär 70 timmar. På fredagarna gick jag hem klockan 17. Jag jobbade lite på helgerna också. Men det var enormt intressant. Arbetet var helt klart beroendeframkallande. Problemet var att det introducerade en livsstil som var förödande för hälsan. Man ville ju till arbetet så fort som möjligt. Efter att ha arbetat en lång dag skulle man hem lika fort så jag använde jämt bilen och fick ingen motion.


Någon annans fel


Utvecklingsavdelningen var uppdelad i olika fysiska avdelningar men också i olika falanger.


Tekniska fel kan orsakas på ett ställe men dyka upp på ett helt annat ställe. När fel uppstod någonstans, och det gjorde de ideligen, hävdade alla tillfrågade alltid att det var någon annans fel. Ingen åtgärdade felen. Jag plockade fram andras ritningar på nätterna, lokaliserade felen och åtgärdade dem själv dagen därpå. Det var inte lönt att på morgonen visa avdelningen som begått felet att det härstammade från dem. De sa bara, "nä, nä, nä, det där är omöjligt, felet måste komma någon annanstans ifrån."


Jag blev trött på meningslösa diskussioner. Företaget hade funnits en längre tid och grundade sig på ett mycket begåvat patent. Jag visste att det var tekniskt möjligt att ta fram den produkt företaget skulle skapa. Det som drev mig var yrkeskunskaperna och de intellektuellt stimulerande uppgifterna och därtill en speciell spänning i ett företag som hela tiden är på vippen att tippa över. Jag var dessutom övertygad om att det skulle gå rent åt helvete för företaget om jag inte var utvecklingsavdelningens tekniska städgumma bortom revirkonflikterna. Jag var duktig på att lösa de tekniska problemen så det fanns en intellektuell stolthet i det jag gjorde. Men det innebar en väldig massa extra arbete som egentligen inte låg på mitt bord. Det märkliga var att chefen inte alls ville ta i de här förödande konflikterna mellan grupperna. Efter ett halvår hade jag arbetat upp ett tillräckligt förtroende för att föreslå lösningar där avdelningarna ibland samverkade. Det kändes bra.


Ett allvarligt livsstilsproblem


Julen 1999 blev jag sjuk. Jag vaknade en söndagsmorgon och tyckte det var förbannat mörkt. Jag gick upp, tände lampor och konstaterade att jag nästan var blind. Efter en halvtimme kom plötsligt synen tillbaka. Det visade sig vid en läkarkontroll att jag hade ett extremt högt blodtryck. Det som hade hänt var att det höga blodtrycket när jag sov packat blodet i hjärnans syncentrum, som ligger i bakhuvudet, så att blodet blev trögflytande. Läkaren sa att det var allvarligt, stressrelaterat, att jag hade livsstilsproblem. Då var jag 35 år. Jag var skärrad men förstod inte hur nära döden jag varit. Jag fick medicin som sänkte blodtrycket och blev så svag att jag knappt orkade gå 200 meter. Jag såg mig tvungen att ta ut semester en och en halv månad. Läkaren sa att min kondition var så enormt dålig att jag skulle satsa på att stärka kroppen. Jag ville inte bli sjukskriven för jag såg det inte som en sjukdom. Det här handlade mer om min kondition, tyckte jag. På jobbet berättade jag att jag hade högt blodtryck för att jag skulle få ta ut mina semesterveckor.


Tid för återhämtning


Jag ändrade mina matvanor radikalt och köpte en motionscykel och bestämde mig för att minska arbetstiden. Jag behövde de där veckorna för att tänka genom situationen och hämta kraft. Tillbaks på jobbet igen minskade jag arbetstiden till 45-50 timmar i veckan. Läkaren hotade med att begära in mina veckotidskort, så jag löd honom. Det var en bra läkare.


Slutet för företaget


Så småningom år 2000 insåg folk att vi måste få produkten klar. Cheferna och även riskkapitalisterna började fokusera på de digitala signalprocesserna i systemen. Det var en massa tekniska problem som var lätta att lösa men dessvärre fick jag direktiv som gjorde det omöjligt. Det behövdes nämligen ett litet större chips som rymde de tekniska lösningarna, men det fick jag inte. Jag försökte förklara att sannolikheten att lyckas den väg de valt var minimal. De insisterade på att jag skulle fortsätta att försöka med det mindre chipset vecka efter vecka, som blev månad efter månad. Varenda vecka föreslog jag att vi skulle använda ett större chips och på så vis enkelt lösa problemen. Bolagsstyrelsen och riskkapitalisterna nådde jag överhuvudtaget aldrig fram till. Problemet var att styrelsen gjorde misstaget att lägga sig i tekniska frågor de inte alls begrepp. De nekade resurser, med VD: n som tekniskt okunnig mellanhand, till de tekniska lösningar som var nödvändiga för att få fram produkten. Slutproduktens försäljningspris skulle ligga på 15 000 kronor. Chipset som rymde den tekniska lösning som var helt avgörande skulle fördyra slutprodukten med 200 kronor. Det gick de inte med på. Det visade sig då att jag skulle lyda under en konsult och det till den milda grad att han också skulle sätta min lön. Han var visserligen kunnig och teknologie doktor men hade den egenheten att han var bunden till litteraturen, läste en bok och sa därefter "det här går inte". Han hade svårt att ta till sig nya kreativa idéer. I min tjänst var arbetsbördan orimlig eftersom jag nästan från början ersatt tre personer. Konsulten sökte en tillräckligt kunnig signalbehandlingsingenjör som skulle vara till min hjälp men lyckades inte hitta någon.


I sista vändan föreslog konsulten exakt det jag så länge föreslagit. Och företagsledningen lyssnade. De lyssnade alltså på den de betalade mest som föreslog exakt samma saker som jag föreslagit hela tiden. Då lyssnade de, men då var det för sent.


Den långa tiden utan resultat fick riskkapitalisterna att säga: "Stopp!


Upphör med all verksamhet. Nu får vi ta och strukturera om."


Det var på en måndag och jag hade just bestämt mig för att sluta. Företaget hade vänligheten att säga upp mig trots att de visste att jag annars skulle ha gått själv. På så vis fick jag några månadslöner jag inte räknat med. Fem månader efter att jag slutat avvecklades företaget. Företaget existerade i många år utan att lyckas ta fram en enda produkt! Det var ett ofantligt slöseri med tid och pengar. Det kostade dem 100 tals miljoner kronor. Misslyckandet var helt i onödan.


En ny livsstil


När jag fått perspektiv på mitt arbete inser jag att det var de intellektuella arbetsuppgifterna som stimulerade mig. Att vara ingenjör är, förutom arbetsuppgifterna, att umgås med män i en rätt så tuff miljö. Jag tycker inte att det är livskvalitet att umgås bara med män eller att vara i en sådan miljö. Jag har inte sökt några jobb sedan jag slutade arbeta för nästan två år sedan. Jag är inte ens med i a-kassan. Skall man ha a-kassa ska man vara arbetslös och söka jobb men jag har inte sökt något. Jag har inte velat ha något. Kanske kommer jag att göra något helt annat än att vara ingenjör. Jag la undan en del pengar när jag arbetade. Min mor dog för ett par månader sedan. Min far dog för åtta år sedan. Jag är med andra ord föräldralös. Jag har ett visst kapital, lever enkelt och har små omkostnader. Efter att min far dog mådde jag fruktansvärt dåligt. Av en tillfällighet började jag med hypnosterapi. Jag har lagt ett par hundra tusen på det under cirka åtta år och ångrar inte en sekund. Hypnosterapin har försiktigt hjälpt mig att lära känna mig själv. Hur ska jag förklara det? Utsätts du för en extremt svårt stressande situation kan du välja mellan att bryta ihop eller att dela dig själv i en logiskt tänkande del och i en känslomässig del. Jag har valt att vara rationell. Även ifall man blir grovt förorättad och är i emotionellt uppror kan man välja att se på saken rationellt. Via hypnosterapin lär man känna sina känslor. Hypnosterapin har hjälpt mig att återuppleva och tolka mina känslor. Detta är ett sätt att lära känna sig själv och för min del har det fungerat. Jag inser att jag inte har uppskattat mig själv tillräckligt. Jag unnar mig nu att vara lite mer självcentrerad och sätter ett större värde på mig själv. Kanske fortsätter jag att arbeta som ingenjör men då på mina egna villkor och efter att ha valt område mycket noga. Eller så byter jag bana. Människor i min omgivning har kommit med en del förslag. Det jag står inför är att välja i vilken riktning jag ska gå. Jag står liksom med kompassen i handen och väljer. Det handlar om hur jag ska utveckla min livsstil och hur det ska inkorporeras med ett yrke. Jag har sent i livet börjat lära mig hur man skapar en livsstil och hur man ser till att man mår bra. Jag har varit utan inkomst i drygt ett och ett halvt år. Jag klarar mig på mitt kapital i nio månader till och har sedan mitt arv, så jag är inte direkt stressad av tiden. Det är en fördel. Jag har små fasta kostnader. Ett ingenjörsjobb på halvtid hade varit kanon, men det är nästan omöjligt att få. När man väl arbetar vill uppdragsgivaren vanligtvis att man ska jobba 110 procent. Det vill jag inte längre. Ett gott liv innebär för min del att jag ger min kropp vad den behöver. Det vill säga motion. Det är viktigt att jag inte behöver stressa. Jag vill undvika ohälsosamma arbetsmiljöer. Det viktigaste är att fortsätta utveckla min livsstil. Mycket teoretiska kunskaper i skilda ämnen har jag fått via skolgång och studier, men att utveckla en hälsosam livsstil har jag inte fått lära mig. Det får jag göra nu som vuxen. Det faktum att jag varken varit sjukskriven eller är med i a-kassa har att göra med att oberoende är en kvalitet jag sätter högt. Ekonomin kan komma att bli ett problem, men den är inte så viktig just nu. Motionscykeln hjälpte mig att komma igång och motionera. Min kondition och hälsa har förbättrats enormt. Nu har jag också tid att umgås med vänner. Jag är också med i flera föreningar. Familj, kvinna och barn vill jag gärna försöka skaffa mig när det blir tillfälle. Ett halvår efter att jag slutade mitt arbete började jag träna karate. Nu har jag mycket bra kondition. Tack vare att jag slutade arbeta har jag kunnat utveckla min hälsa. Jag mår helt enkelt bra nu. Och ser framåt med tillförsikt.



Kommentar


Civilingenjören slutade att lönearbeta och sjukskrev sig inte. Hade ej heller a-kassa. Ville inte ha med vare sig Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen att göra utan ägnade sig åt egenvård, tog vara på sin dag utifrån egna behov. Genom sitt arv fick han  egenmakt och behövde inte känna skuld för att han möjligtvis av vissa skulle kunna anklagas för att ligga samhället till last då han var sjuk. Det ekonomiska oberoendet har varit en fördel i tillfrisknandet. Han har utvecklat vänskapsrelationer och sin kondition. Efter ett par år fick han ett jobb som är förenligt med hans hälsa och utbildning.



Intervju: Jan Rydberg