Ale Möller: "Makten kan göra oss alla till monster"

Makten kan göra oss alla till monster


Ett experiment med skolungdomar som ägde rum på Lunds universitet i Stanley Milgrams efterföljd resulterade i en aldrig tidigare uppmätt lydnadsnivå. Den unge forskaren som höll i experimentet kunde få alla deltagarna, pojkar i högstadiet, att döda en oskyldig människa. Denna roll som ”oskyldig medmänniska” spelades av Ale Möller.

I drygt fyra årtionden har Ale, som numera är en världskänd musiker, önskat få mer kunskap om experimentet han deltog i. Men ingenting publicerades. Ale gick på Slottsstadens skola i Malmö när den då unge forskaren Lars Dencik arrangerade experimentet med högstadiepojkar i Lund som försökspersoner.

Ale var invigd i experimentets egentliga syfte, att undersöka i vilken utsträckning ungdomarna var beredda att utdela förmodat dödliga elchocker till en oskyldig person, uppmanade av en legitim auktoritet. 


Ungdomarna trodde att det handlade om ett inlärningsexperiment och att elchockerna var riktiga. Under cirka fyra dagar skjutsades Ale varje morgon i bil från Malmö till Lunds Universitet för att spela sin roll. Två personer i vita rockar var ledare.


Genom en fejkad lottning fick Ale alltid rollen som ”elev” medan försökspersonerna alltid fick vara ”frågeställare”. När Ale svarade fel skulle den unge frågeställaren bestraffa honom genom att utdela elchocker på allt högre nivåer. Frågeställaren och Ale pratade först lite med varandra i ett väntrum innan experimentet satte igång.


Frågeställaren fick själv först känna på en 45 volts strömstöt för att uppleva att stöten verkligen kändes.

– Jag minns att ledarna också påpekade att 220 volt är detsamma som i väggen hemma, berättar Ale.


På så vis visste frågeställaren att stötarna Ale skulle få när han svarade fel verkligen gjorde ont. Elchockerna var graderade från 30 till 450 volt och varje utdelning ökade med 15 volt.  Ale placerades i en stol bakom ett genomskinligt skynke och var kopplad till elkablar.


– Jag hade instruktioner om vilka fysiska responser jag skulle ge på de olika nivåerna. Dessutom kunde jag se vilken strömstyrka försökspersonerna gav mig. Till min förvåning delade ett par personer ut betydligt högre elchocker än de uppmanades till. Jag simulerade den adekvata fysiska responsen i form av ryckningar och ljud som motsvarade den utdelade elchockens styrka. En tanke med experimentet var att undersöka vad som utmärkte dem som inte lydde.


Men det gick inte! En förkrossande majoritet, mitt minne säger alla, lydde! De fortsatte att dela ut strömstötar tills jag inte längre gav biologiska responser i form av ryckningar och fortsatte efter att jag till synes var död. Försöksledarna som höll i experimentet var mycket förvånade över att den differentiering i lydiga och olydiga som förväntades uteblev. Jag vill minnas att försöksledarna var chockade över resultatet. Jämförelsen mellan lydiga och olydiga gick inte att göra!


Hur kändes det att åka hem till Malmö efter att du en hel dag blivit utsatt för potentiellt dödliga elchocker från samtliga försökspersoner i Lund?


– Omtumlande! Speciellt att jag sett att ett par personer delade ut högre elchocker än de uppmanades till var upprörande för mig. Efter experimentet fick varje deltagare träffa mig och se att jag mådde bra och var i livet, så att de inte skulle tro att universitetet hade ett lik i källaren. I förberedelserna till experimentet hade försöksledarna planerat att uppmana deltagarna i tre eller fyra steg där de i varje steg skärpte sina imperativ. Steg ett var en vänlig uppmaning att fortsätta. Steg två var att säga att experimentet måste fortsätta. Steg tre var att påpeka att experimentet var kostsamt och att ifall vederbörande inte fortsatte äventyrade han alltihop.


Ale minns att ingen av dessa uppmaningar behövde användas. Men en deltagare bröt plötsligt ihop. Personen ville inte vara direkt olydig men inte heller lyda. Situationen blev alltför ångestframkallande.


Ett syfte med experimentet var som sagt att jämföra de olydiga med dem som lydde. Men detta gick inte att undersöka när alla, förutom möjligtvis den som bröt ihop, lydde. För att undvika att fler bröt ihop men ändå få fram deltagare som vägrade lyda beslutade de som höll i experimentet sig för att ändra vissa förutsättningar i nästa variant av experimentet.


Försöksledarna började i nästa variant tilltala försökspersonerna med tilltalet ”Du” och vara mer informella. Ale fick till exempel prata mer med deltagarna före experimentet. Försöksledarna tog av sig de vita rockarna eftersom de signalerade vetenskaplig auktoritet. Deltagarna blev även direkt tillsagda att de fick avbryta om de tyckte att deltagandet var obehagligt.

 

– Och vi fick äntligen den differentiering av resultaten som vi hade förväntat oss från början, berättar Ale.


Vad lärde du dig personligen genom ditt deltagande?


– Att ingen av oss är ett helgon, att strukturen kan göra oss alla till monster. Jag var i den ålder då mönstring till militären var aktuell och umgicks med personer som vägrade att göra militärtjänst. Deltagandet stärkte mitt eget beslut att vägra. Vi ska komma ihåg att detta var 1970, en tid då auktoriteter starkt ifrågasattes. Vietnamkriget ifrågasattes. Lärarna i skolan kände sin auktoritet kraftigt ifrågasatt. Jag kommer ihåg att elevorganisationen SECO drev en antiauktoritär kampanj i skolan där läromedlen ifrågasattes. Ändå var lydnaden så stor i experimentet. Detta får mig att undra hur lydnaden är idag.  Idag är det aktuellt med myndigheters övervakning av medborgarna. Tekniken möjliggör en oerhört omfattande övervakning. Ett aningslöst argument som ibland framförs i Sverige är att ”har man som medborgare ingenting att dölja har man ingenting att frukta”. Strukturerna har en enorm makt över oss. På senare år har jag talat med vänner med personliga erfarenheter från kriget på Balkan. De har berättat att goda vänner som trott att de aldrig skulle kunna göra varandra illa en kort tid senare hamnat på vars en sida i ett grymt krig. Strukturernas makt var mäktigare än deras personliga vilja. Dessa strukturer är enormt mäktiga. Jag vill gärna ta del av vetenskapliga data från experimentet om uppgifter fortfarande existerar, avslutar Ale Möller.


Intervju: JR©


Ale Möller intervjuade jag 2012 per telefon, materialet ingick tillsammans med delar av en intervju med Lars Dencik i en artikel jag skrev till Arbetaren, nr 20, 2014. Enligt uppgift är dessa intervjuer omarbetade till en artikel den första text som publicerats om det svenska experimentet i Milgrams efterföljd.    Det tog mer än 40 år tills det publicerades en text om experiemenet i media, men kanske finns det någon gammal c-uppsats på psykoligiska institutionen i Lund som beskriver experiementet. i samband med att det utfördes.